Story #42

Alla mumlar så nuförtiden. Sköterskan tittar på mig och håller fram sin hand. Att jag ska sitta här och hålla fram armen, det förstår jag, jag har ju lämnat blodprover förut. Sköterskan lägger sin hand på min axel och mumlar något igen. Ung och leende böjer hon sig ner och upprepar sitt mummel en tredje gång:

– KERSTIN, HAR DU mmbldsKORT?

– Kort, visst har jag kort.

Jag knäpper upp låset på min handväska. Tänk vad rymlig den är, och mjuk och blank. Äkta skinn, sa expediten på Carlssons Hatt & Handväska till mig, när jag köpte handväskan och ett par tillhörande handskar. Det var under vår bröllopsresa till Stora Staden.

Jag letar efter min plånbok, fumlar, och rätt som det är ligger handväskan på golvet och har spridit ut sitt innehåll över hela laboratoriet. Sköterskan ler ännu bredare och plockar upp min väska. Hästsvansen guppar energiskt på henne när hon kryper runt i jakt efter mina saker: näsduken, medicinburken, boken, chokladkakan, och knivar samt gafflar. Vad i all sin dar!
Jag stirrar på de stora, tunga silverbesticken sköterskan håller på att samla ihop. Det ser ut som Moster Brittas matsilver! Hur har de hamnat i min handväska? Inte konstigt att det har känts så tungt att bära med sig handväskan vart än jag går! Jag trodde nästan att jag höll på att bli gammal!

Nu hittar sköterskan min plånbok under en stol. Just det, jag skulle ju visa kort. Jag plockar fram hela bunten, och visar henne det översta:

– Här, här är det kort på mig och Bruno, när vi gifte oss, nittonhundra femtiotvå. Och här har du alla våra barn, fyra stycken fick vi, och alla har de hittat bra arbeten och skaffat sig familj. Tio barnbarn har vi, tvillingarna här kommer åkandes med sina mopeder och hälsar på mig. Oj, oj, oj, en gång åt de tio nybakade kanelbullar var. Och kaffe har de lärt sig att dricka. Man säger ju att barnbarnen är livets efterrätt, och så är det. Jag undrar bara vad barnbarnsbarn är då? Kanske den där doftande varma kaffekoppen man unnar sig efter efterrätten? Doftande och varm, det är hon, släktens yngsta. Här ser du henne, har du skådat något så vackert?
Sköterskan stod vid dörren till laboratoriet och såg efter sin sista patient för dagen. Något identitetskort fick hon aldrig från Kerstin, men däremot en påminnelse om vad som är viktigt här i livet.
(Och det var inte matsilvret.)

Story #41

Vandrade in på McDonalds på bergvik med syrran, jag var väl runt 9 år och hon runt 12. Vi skulle beställa åt farsan och såklart oss själva medans pappa väntade med bilen utanför. Vi går fram, så kräsna som vi är beställer vi naturella hamburgare till oss och en Big Mac till pappa.

Personalen frågar om vi vill ta med eller äta här, såklart svarar vi att vi ska ta med. Efter några få minuters väntan så är allting redan klart. Det läggs upp på de fina röda McDonaldsbrickorna och vi som är väldigt blyga av oss vågar ju inte säga till så vi tar med oss brickorna tittandes på varandra när vi flinar som bara den medans vi går ut till bilen där pappa sitter som ett fån när vi kommer med brickorna fulla med hamburgare.

Story #40

Everything started with this one girl, the girl I was together with a few years back. I haven’t seen her for a couple of years, ever since we broke up. Well I haven’t talked to her atleast, saw her the other day at the store, she waved towards me while walking into the store (I was heading out at the time) and I saw her in the corner of my eye but all I was thinking about was “Why is this girl waving? Is there someone behind me?”. I noticed no one was close enough to me and that it was me she was refering to. Then I noticed it was one of my ex girlfriends, the one that I can’t get out of my heart. My brain couldn’t process everything fast enough for myself to be able to wave back so all I managed to do was raise my head in acknowledgment that I saw her waving.

After getting home from the store all I could think about was her, the moments we were together came back, all the memories, all the feelings and all the pain. All I could feel now was sorrow, not sorry about us, sorry for my own ass cause I’ve always felt that I was the sole cause for our relationship to end. It doesn’t help that my job makes me want to kill someone or just fall down crying on the floor. I can barely afford to live in my apartment and eating is at the bare minimum. I looked around in my mind to find someone to talk to and sure there is one person in the world I can talk to but that’s it, one person only. He knows all my dark secrets, all the embarrassing shit I’ve done in my life. I have always been his psychologist throughout our friendship, so I think he wants to take that part and help me aswell.

I just don’t feel like I can get help from anyone, I’ve always been on the giving side of helping people, I’ve never asked for help, never felt like I have needed it. Darkness is all I can see, I feel lost in all this chaos. I’m generally considered as a cocky kid while myself and my closests understand the way I act, why I do it and why everyone else should. I can admit I am quite ill-mannered, the reason for it is to single out people who can’t stand harsh sarcasm which happens to be a common thing among my acquaintances. To put it a harsher way is that I want to single out people I define as weak, if they can’t handle me then they can get the fuck out, I keep my circle of friends close and compact, few trusted and loyal people I would lay down my life for anyday. I wouldn’t trade them for anyone or anything.

I’m surviving, that is what I find important, even though I can barely afford to be alive I try to have fun and make the most out of everything. Living below minimum wage with a part-time job that makes me feel sick every time I go there my friends and family helps a lot even though most of them don’t know how bad I’ve felt. What keeps me most alive is my attitude towards myself and others, I want to harden others and make them as close to immune to pain as possible.

Story #39

This weekend me and my man spent time with my little nephew, my brother and his girl. We were in the capital of sweden, and didn’t even go to the center of the city. We were looking for some clothes to my man, and after hours and hours of searching, we found it. In a store. A sport-store. The same store that we have in our own town. 700 km away.
But the highlight of the weekend was a short meeting with the graphic designer of this website, my sweet cousin.

(Pic not related you may think. But since I was there I know that we also stopped to watch this extremely talented street musician for awhile.)

Story #38

Eftermiddagssolen värmde på Botbygårdsgatan1. Jag tog tre trappor i taget nerför trappan från tredje våningen. Mitt i bästa leken hade jag varit tvungen att gå hem och äta. Vi hade lekt sjörövare som hade hamnat i århundradets storm. Gungorna var vårt skepp. Ju högre några av sjörövarna gungade, desto högre var vågorna som angrep skeppet. Vi andra klättrade i skeppets master, alltså gungställningens ben, och spanade efter en öde ö.

Precis i värsta stormen var maten klar och jag var tvungen att lämna sjörövarskeppet. Och nu låg gården öde. Jag spanade runt, och såg till sist någonting rött som skymtade inne i min bästa räddningsbuske. Jag sprang fram och kröp in i busken. Där satt alla sjörövarna! Genomblöta och frusna var de.

– Såg du min pappa, eller farbror Tilles? frågade Maria oroligt.

– De är nog arga på oss. Sjörövarskeppet sjönk så vi simmade i land på en öde ö. Då kom jag på att det ska regna och storma på ön, så jag sprang hem och öppnade badrumsfönstret.

Maria bodde på första våningen. Alla sjörövare hade samlats under hennes fönster, och hon hade startat duschen. Duschslangen räckte precis ut genom fönstret och stormen fullkomligt öste ner regn på sjörövarna. Ända tills Marias pappa kom hem. Nu satt de där modfällda och blöta. Minsta sjörövaren hackade tänder:

– Jag fry-y-y-ser!

Då kom jag på något:

– Vet ni vad, när jag gick förbi soptunnorna nyss, såg jag att någon har slängt en stor madrass. Vi kan dra fram den och leka cirkus! Då blir ni varma och torra.

– Jaa, ropade minsta sjörövaren, och såg framför sig hur hon skulle göra en trippelvolt på madrassen.

Story #37

There was this wierd kind of guy I knew a while back. He was average looking, had a shit job, spending all cash on rent, just following the rules of society.

In the standardized world he acts like a normal citizen but where he really shines is in the virtual reality, the internet, the dark net etc.

I met him around 5-6 years ago, in school. The first day he noticed me. There was something about the way he looked at me, I just felt something sparked between us instantly. He is the wierd guy that only speaks a bit of the truth everytime, he keeps lots of secrets, doesn’t tell the whole story but still acts like he is. That is exactly what I love about this guy, he never tells the whole story, there is always more to him, the closer you get, the more of his life i revealed.

We still keep in touch, quite a lot actually. Well, I’ve been keeping in touch, he fell off the grid for a while, almost felt like a year when I look back now, don’t want or can remember every little detail. I kept in touch however, didn’t want him to just run away without telling me the continuation of the story, his story, his life.

What he doesn’t know is that I will never let him go, as they say, death will do us apart, our story will end together when we both have told our full stories to eachother.

The end.

Story #36 – When it just ”clicks”.

I don´t really like people. Or at least not being around them for a longer period of time. In all my relationships, be that family, friends or lovers, I´ve always needed my space. Couldn´t even think about spending more than two days with someone before wanting to scratch my eyes out, or theirs for that matter.

Until that day.

Our paths had crossed several times before, but I hadn´t noticed.

Until that day.

Arvikafestivalen at it´s best. Warm wine, music, mud, too much sun and too little water. And a lot of people. And him.

We spent 4 days together that time, and I didn´t want to scratch anyone´s eyes out. We talked, we laughed, we sang, we drank, we laughed some more.

And here we are, 7 years later, still laughing, talking, singing and drinking. (When not distracted by our wonderful but demanding 1,5 year old daughter, but that´s another story)

Story #35

Det var bal på slottet vid Botbygårdsvägen 1. Prinsessorna hade på sig fina klänningar som vid närmare granskning såg ut som mammornas underkjolar. Jag var Aurora, prinsessan från Roslandet. Bredvid mig hade jag prinsessan från Guldien, och Rosamunda från Chokladlandet. De andra prinsessorna anlände slottet en efter en. På oss hade vi alla våra rosetter och diamanter.

– Men det ska ju vara musik på slottsbalen, kom Aurora på, sprang upp till sin hemdörr på tredje våningen, och lirkade fram nyckeln, som hon bar i ett rött band runt halsen. Väl inne i lägenheten startade prinsessan Aurora skivspelaren. Vinylskivan innehöll allas absoluta favorit: ”Mustan kissan tango”. Aurora skruvade upp volymen, öppnade balkongdörren, och tittade ner till sina medprinsessor:

– Hör ni?

– NEEJ!

Aurora fick gå in och vrida på volymknappen så långt det bara gick. Sedan startade hon om skivan, slängde sig i trappan, och flög ut på gården.

– Nu dansar vi!

– Vad i hundan gör ni, rackarungar!

Balen fick hastigt avbrytas, när farbror Tilles stormade mot slottet. Aurora och Rosamunda tog tag i var sin hand på minsta prinsessan, och som en samlad trupp flydde prinsessorna in i busken, den som var det bästa gömstället.
Till de sista tonerna av tangon började Farbror Tilles, gårdskarlen på Botbygårdsvägen 1, sopa gården, oroväckande nära busken som var fylld med prinsessor.

– Vi kommer aldrig mera hem, underläppen började darra på den minsta prinsessan.
Räddningen kom från ett oväntat håll. Petter kröp in i busken:

– Hej, jag tog en omväg via skogen, när jag såg farbror Tilles. Häng med mig! Tommy och Bulten har tagit farbror Tilles vattenslang och gör sjunklera på andra sidan av huset, vid soptunnorna.

– Sjunklera, log minsta prinsessan förtjust, och samlade ihop volangerna på sin balklänning. Hon skulle hinna fram till sjunkleran först.

Original image:

Story #34

On our first date I could not stop talking. Or stop stirring my spoon in my cup of tea.

On our second date we went to the movies and then spent hours nursing one beer at the local pub because we didn’t want to go home but neither one of us wanted to get drunk.

On the third date he made me my favorite dish, lasagna, and the next morning I woke up in his bed and the first snow of the year was falling outside the window. It felt like a new beginning.

Story #33

”Sås när jorden reder sig”, vad jag älskar det uttrycket! När jorden reder sig skiner solen, milda vindar prasslar i björkens klargröna, klibbiga små blad, och rödhaken hoppar nyfiket runt mig i hopp om några fina maskar till middag. Min spade kan sitt jobb, den har varit med redan på min mormors ungdom, men fungerar lika bra än.

Igår sådde jag morötter på ena halvan av landet. Nu var det dags att vända på resten, sätta lite potatis och så dill. I jämn takt slog jag spaden i marken och vände fram mörkbrun saftig mull. Då kom de fram; två lysande orangea morötter! Tydligen hade jag vänt lite slarvigt i höstas. Jag tvättade morötterna och satte mig vid solväggen, blundade och njöt. De knapriga morötterna smakade sommar.

”Det du”, sa jag till den lilla rödhaken, ”Första gången jag äter egensådda morötter dagen efter sådden!”