Story #42

Alla mumlar så nuförtiden. Sköterskan tittar på mig och håller fram sin hand. Att jag ska sitta här och hålla fram armen, det förstår jag, jag har ju lämnat blodprover förut. Sköterskan lägger sin hand på min axel och mumlar något igen. Ung och leende böjer hon sig ner och upprepar sitt mummel en tredje gång:

– KERSTIN, HAR DU mmbldsKORT?

– Kort, visst har jag kort.

Jag knäpper upp låset på min handväska. Tänk vad rymlig den är, och mjuk och blank. Äkta skinn, sa expediten på Carlssons Hatt & Handväska till mig, när jag köpte handväskan och ett par tillhörande handskar. Det var under vår bröllopsresa till Stora Staden.

Jag letar efter min plånbok, fumlar, och rätt som det är ligger handväskan på golvet och har spridit ut sitt innehåll över hela laboratoriet. Sköterskan ler ännu bredare och plockar upp min väska. Hästsvansen guppar energiskt på henne när hon kryper runt i jakt efter mina saker: näsduken, medicinburken, boken, chokladkakan, och knivar samt gafflar. Vad i all sin dar!
Jag stirrar på de stora, tunga silverbesticken sköterskan håller på att samla ihop. Det ser ut som Moster Brittas matsilver! Hur har de hamnat i min handväska? Inte konstigt att det har känts så tungt att bära med sig handväskan vart än jag går! Jag trodde nästan att jag höll på att bli gammal!

Nu hittar sköterskan min plånbok under en stol. Just det, jag skulle ju visa kort. Jag plockar fram hela bunten, och visar henne det översta:

– Här, här är det kort på mig och Bruno, när vi gifte oss, nittonhundra femtiotvå. Och här har du alla våra barn, fyra stycken fick vi, och alla har de hittat bra arbeten och skaffat sig familj. Tio barnbarn har vi, tvillingarna här kommer åkandes med sina mopeder och hälsar på mig. Oj, oj, oj, en gång åt de tio nybakade kanelbullar var. Och kaffe har de lärt sig att dricka. Man säger ju att barnbarnen är livets efterrätt, och så är det. Jag undrar bara vad barnbarnsbarn är då? Kanske den där doftande varma kaffekoppen man unnar sig efter efterrätten? Doftande och varm, det är hon, släktens yngsta. Här ser du henne, har du skådat något så vackert?
Sköterskan stod vid dörren till laboratoriet och såg efter sin sista patient för dagen. Något identitetskort fick hon aldrig från Kerstin, men däremot en påminnelse om vad som är viktigt här i livet.
(Och det var inte matsilvret.)