The roar of the waves, light breeze in hair, poppies, fields of blooming poppies around, old wooden bridge leading to the sea.
– Let’s take a sit?
– Okay
Hand in hand, heart to heart, two are looking in the same direction.
– Let’s get old together?
– Okay
The whisper of the waves. The ring goes from his pocket on her finger…
Two have been still looking in the same direction – at their pretty baby girl. And they go all the way hand in hand, heart to heart.
– Evgenia, Moscow
Once, In a town that does not matter, in a city that does not matter, in a state in a world that does not matter, there was a man with a blog. He never left his house and he never had to. His home had enough strange things happening in it to fuel a blog for years. One time, A black tentacle with no light on it covered his face for a month, but to him it was a year. Once his mattress went on vacation, only to come back at the end of the weekend. Once he fell in love. once his coffe grew hair and eyeballs. He reported all of these things from his chair in his room, lit only by the white and black text emited from his computer screen, to whoever would be willing to listen to it. He lived alone, and for some reason, food still apeared in his house. same with electricity to power his computer and air. He never saw anyone. Or anything. Except for the two houses visible outside his window. He could remember them perfectly. Just two houses, sitting there. He had no clue how they or he or anything got there, and had no memories of being a child or growing up or ever seeing a human but himself in the mirrors.
– Mercer, Portland
We are two girls, very best friends since high school. We love stories; reading and writing it, we love day dreaming, we love playing with kids, we love laughing, singing , dancing and knitting. We love making the world a better place.
We are story tellers; whenever we get time, we round up our kids (there are more than five) get a book of their choice and read out loud;while some of the kids lie down, the other stare at the ceiling, the other close the eyes.
We believe every minute, every second, worth living.
– Gita, Teheran, Iran
Our first date.
After four glasses of wine.
A walk to a restaurant.
We ordered food and more wine.
Talked about everything and nothing.
I couldn’t stop smiling.
Each side of the table.
We stretched out.
Distance decreased.
Butterflies in the stomach.
Our first kiss.
– Denise, Stockholm
Day two of the siege. I t started early today I could hear something coming from the back of the room. My sweaty finger pressed mute on the television. My heart beat became irregular violently dancing against my clammy chest. The room was in complete silence and then it started again. My mouth was dry and my body felt very light. The rustling became more frantic almost furious. The enemy whizzed past me with great speed, its tiny beady brown eyes staring defiantly into mine its worm like tail waving almost triumphantly at me. Screams like a banshee wailing could be heard all over the house now. Pull yourself together. It ran in the direction of the washing machine. Bad move I thought.. Pride comes before a fall I muttered .A host of ammunition lay waiting. Its little worm tail lay lifeless on the trap. Ha gotcha.
– Laura, Cork, Ireland
AKT 1
”Om någon bara rörde din hand
skulle gråten bryta fram
men ingen är intresserad av
en främling i ett främmande land”
I Solna, där jag bor, är kallblåsten rå och trottoaren hal som en tvålskål. Klockan är åtta och solen har ännu inte stigit upp. Några få mörka skuggor rör sig på gatorna, en man som rastar hunden, en ung kvinna som drar i en stor resväska. Vid perrongen stirrar trötta blickar in i reklamskyltarna. Det är julaftonsmorgon.
45 minuter senare är jag i Stockholmsförorten Rågsved. Himlen är inte längre mörk och det lilla hästskoformade betongcentrumet är nyvaket. Längs med fasaden står en butiksägare i full flärd att lyfta upp rullgallret till sin affär. På väg över torget får jag sällskap av en handfull muntra själar, inga bistra stenansikten utan sådana med förväntansfulla och snälla ögon. De är alla volontärer som ska jobba ideellt idag, ett tjugotal personer som ska mätta femhundra hungriga magar med julmat och förhoppningsvis värma några hjärtan på köpet.
Alla samlas i kaféet inne i Nya Rågsveds folkets hus. Det är en potpurri av människor, gamla och unga, fattiga och (nåja) medelklass. En säljer toalettartiklar, en annan är kundsupport på ett it-företag och en tredje utbildar sig till undersköterska. Någon undrar varför ordet ”Nya” ligger före Rågsveds folkets hus, och får svaret av föreståndaren att föreningen gick i konkurs för sju år sedan och när den omstartades ville de göra som Moderaterna. För det har ju gått bra. Alla skrattar.
Man märker att många här är rutinerade och har gjort detta länge, medan andra, inklusive undertecknad, är här för första gången. Stämningen är god när genomgången börjar. Folk har försett sig av kaffetermosarna och smörgåsbordet som dukats fram. Det blir ett kort informationsmöte, ansvariga för olika delar av verksamheten presenteras. Källarmästaren hälsar glatt alla välkomna. Några har inte dykt upp, men i Stockholm är det eftertraktat att volontärarbeta. Vill man jobba på julen bör man söka redan i oktober-november. Så föreningen har en reservlista med namn att ringa i sista minuten. Själv sökte jag två veckor innan jul och fick en plats. Nu får jag veta varför. För första gången på över 30 år ska julfesten ha en tomte, och det är den rollen jag ska axla. Ingen annan ville göra det. Mötet avslutas med att en äldre dam utropar på bred finlandssvenska ”här kan vi inte stå hela dagen, nu måste vi ut i köket och förbereda”.
Min ursprungliga plan, att fråga runt varför folk är här och arbetar, går genast i stöpet. Alla hugger tag i sina arbetsuppgifter, det är en känsla av ”ännu en dag på jobbet”, ingen försöker framhäva sig själv och sina medmänskliga ambitioner. Själv är jag mest tacksam över att få vara här. Alternativet hade varit att genomlida en julafton utan min dotter, en sorg och ångest jag gärna slipper. Att få fylla en funktion, göra någonting som håller tankarna på annat håll, har bara varit en gåva.
Alla är stressade. Klockan halv tolv anländer de första gästerna. Ägg ska delas, klappar bäras ner till entrén, maten värmas och dukas fram, lekrummet dekoreras och förberedas med vattenfärger och ett bordshockeyspel. Tiden rinner iväg. En spelman sätter sig utanför ingången till matsalen och börjar plinka på en nyckelharpa. Till dessa toner anländer en karavan av rullstolsburna åldringar. De puttas framåt av sköterskor från världens alla hörn och ett kort ögonblick funderar jag över svenskar, svenskhet och nationer och annat nationalistiskt trams som Sverigedemokrater yttrat de sista veckorna. Sällan har känslan av tillhörighet och gemenskap varit så stark som nu. På scenen står en gospelkör och sjunger om julen och Jesus Kristus.
En stund senare rasslar fler hungriga in. Ensamma gummor och gubbar, barnfamiljer, unga och härjade. Alla är välkomna in i värmen, så länge du inte är drogpåverkad eller har med dig alkohol eller narkotika. För ”musketörerna”, det vill säga narkomanerna, finns rester att hämta när de sista gästerna lämnat bygget. Matvärdarna ser till att ingen behöver sitta ensam och äta, att alla åtminstone får höra ”god jul” och ”hoppas att det smakar”. På vägen ut väntar klappar märkta med ettor och nollor. Ettor är till vuxna kvinnor och nollor till vuxna män. Barnens paket delas ut av jultomten klockan två.
Tillsammans med tre andra volontärer hinner jag slänga i mig en tallrik med dopp i grytan, kalvsylta, kokta ägg, sill och potatis innan det är dags för min huvuduppgift. Försiktigt bär jag tomtedräkten under armen och smyger ut genom lekrummets nödutgång. Medan jag byter om hör jag hur sorlet stegrar. De två kvinnor som ska assistera mig eldar på barnens förväntningar. ”När ska tomten komma egentligen?”, frågar de ledande. Till slut knackar jag hårt på dörren. ”Vem kan det vara?” Jag ser handtaget trevande sjunka ner och på andra sidan står en liten kille med ögon runda som tefat. ”Det är tomten!”
När alla barnen fått sina julklappar och blivit fotograferade ihop med mig av leende föräldrar börjar några kvicktänkta ungar att ställa frågor.
”Du är inte den riktiga tomten, va?”
”Jo, det är jag. Jag är med i tomtefacket.”
”Vart bor du då?”
”På Nordpolen.”
”Men vart har du släden?”
”Det är bara rika tomtar som åker släde, jag åker tunnelbana som alla andra.”
”Varför har du ett snöre bakom skägget?”
”Det ska vara så, jag är född sån här.”
Jag tror inte att jag lurade någon. De är alldeles för smarta. Skägget åker av och jag går in till julklappsrummet. Här finns massor av paket kvar. Ryktet om gratis presenter har spridits i Rågsved och människor strömmar in. I början går det bra. Alla vuxna och barn får julklappar att ta med sig hem. Men snart har de vuxnas paket tagit slut. Det är inte jätteallvarligt, många är föräldrar som främst vill göra sina barn glada. Sedan händer det oundvikliga – även barnens paket sinar. Jag måste stirra in i desperata mammors ögon och säga ”tyvärr, vi har inga paket att ge din 8-åriga dotter och 10-årige son.” Det är en blick man helst slipper möta. Att se insikten sjunka in, förhoppningen grusas och gå över till hopplöshet. ”Tack ändå, god jul”, säger en kvinna och går iväg med tunga steg. Mitt bröst värker.
Dagen är över. Musketörerna har fått sin mat, vi städar och plockar undan. Det råder blandade känslor. ”Nästa år måste vi organisera julklappsutdelningen bättre, jag såg många ledsna människor som gick härifrån tomhänta”, säger någon. ”Nu tycker jag att vi gläds åt det goda vi gjorde idag, och lär oss av misstagen till nästa år”, säger en annan. På tunnelbanan in till stan är vi några volontärer som pratar om våra kvällsplaner. De flesta ska hem och lägga sig på soffan. Jag får förvånade blickar när jag säger att min kväll bara börjat. Nu ska jag ut på krogen och försöka prata med främlingar. Skeptiska önskar de mig lycka till när jag kliver av vid Medborgarplatsen.
AKT 2
”Det är en natt för självrannsakan
och för självbedrägeri
på en bortglömd krog vid världens ände
kan du känna dig fri”
Vacker och melankolisk. Ungefär så har min fantasi om denna julaftonsnatt sett ut – som scenen där Karl-Bertil Jonsson kliver in på ölkaféet med de sorgsnaste diversearbetarna. Riktigt så är inte verkligheten. I stället hamnar jag på Malmen med amerikanska och tyska turister. Kvarnen är stängd och jag frågar bartendern vilka andra ställen som har öppet. Han svarar Stampen, jazzpuben i Gamla stan. Gott så. Med en öl i kroppen promenerar jag längs ett öde Götgatan, inte ens tiggarna är ute i kylan. Nere i Gamla stan stöter jag på en ung norrlänning i militäruniform som ser förvirrad ut. ”God jul”, säger jag. Han frågar om jag vet någon butik som är öppen. Seven-Eleven, Konsum och kiosken nere i tunnelbanan är stängda och han måste ha snus. Tyvärr, svarar jag och önskar honom lycka till. ”Äh, nog klarar jag mig ändå”, svarar han uppgivet och vinkar hejdå. Klockan är sex och Stampen öppnar inte förrän nio, visar det sig. Lyckligtvis håller en irländsk pub på Stora nygatan öppet. Bartendern och kocken spelar backgammon i ett hörn, medan tre äldre herrar och en medelålders kvinna sitter sida vid sida längs med bardisken. Alla tycks känna varandra. Kvinnan skämtar om att Gudrun Schyman borde titta förbi och vara tomte. ”Fi är bra, dem borde ni lyssna på”.
Jag slår mig ner bredvid. Bartendern misstar mig för amerikan och börjar prata engelska. Jag misstar honom för britt och svarar på engelska. ”One zlato please”. Sedan vänder jag mig till herrarna på min sida, i runda slängor 70 år, och frågar om de ätit julbord i dag. ”Nej, för fan” svarar den i keps som sitter närmast. ”Julen är bara otyg. Men sill, det åt jag faktiskt till lunch”. Den andra mannen, en vithårig skäggig figur i tjusig kostym, har en tomteluva framför sig. ”Har du varit tomte idag?”, försöker jag. ”Den där”, svarar han. ”Nej, det är en vanlig mössa”. Han tar på sig luvan. ”Visst är den fin, min mössa?”. Insikten landar att jag måste ha klivit in på Zekes bar i Arne Anka. Än tydligare blir det när storbildsteven visar dokumentären om den verkliga tjuren Ferdinand.
”Jag minns en tjurfäktning i Pamplona”, säger mannen i kostym. ”Tjuren dundrade rakt in i väggen och bröt av hornen. Det räddade livet på honom. De fick ta in en extratjur i stället”. Kvinnan, vars hela uppenbarelse utstrålar konstnär, hoppar in i samtalet. ”Extratjurarna är ofta de mest aggressiva. Dem ska man passa sig för.” I stället för att föreläsa om djurplågeri för mina nyvunna vänner undrar jag hur länge en tjurfäktning varar. ”Det tar en hel dag”, svarar mannen i kostym och kvinnan fyller i: ”Sex till åtta tjurar brukar gå åt”.
På teven visas svartvita bilder på militärer och plötsligt har ämnet bytts till första världskriget. ”De sköt alltid i två skurar med kulsprutorna. I den första sköt de av benen på hästarna i kavalleriet som kom inridandes. Och i den andra sköt de ihjäl soldaterna som försökte resa sig upp”. En annan noterar att i dag, på julafton, är det exakt hundra år sedan ”Julfreden”, det legendariska vapenstilleståndet när brittiska och tyska soldater släppte sina gevär och umgicks i stället. ”Till och med grodorna och tyskarna var vänner då, och de hatade varandra ännu mer.”
Med kort varsel tackar de båda herrarna för sig och ger sig ut i vinterkylan. ”Nu ska jag hem och knoppa”, säger mannen i keps. ”Här har jag suttit sedan klockan tre”. In kommer en annan filur och slår sig ner bredvid mig. Han beställer en starköl och en fyra Jameson. ”Hej”, säger jag. ”Kommer du ifrån julbordet?” Han tittar glatt på mig och svarar ja, det stämmer. Hans hustru, en gammal polis som är nio år äldre än han, bor på ett äldreboende och de bjöd på julbord idag. Senare får jag veta vilken hårding hon var som ung. ”Vi satt på Pelikan och då kom några skinnvästar in. Hon var den enda som vågade gå fram och be dem gå ut. Och det gjorde dom!”.
Bartendern har slagit på en repris av en Champions league-match. Klockan är snart sju och jag ber honom byta till Karl-Bertil på ettan. Han låtsas inte höra men kocken tar mitt parti. Teven är tyst så vi försöker citera Tage Danielssons berättar-röst ur minnet. Det går sådär. Mannen med polishustrun berättar att han liknade Karl-Bertil som ung. ”På den tiden var mitt hår rött och krulligt. En liten flicka kom fram till mig i mataffären och skrek att där står Karl-Bertil Jonsson. Då stack jag till henne en tjuga.”
En hipsterkille i mustasch och jeansjacka kliver in och köper en IPA på flaska. Han ser ensam ut i sitt hörn vid fönstret, så jag frågar om han inte vill sitta hos oss istället. Det vill han, hälsar han med ett stort leende. In kommer också en tatuerad kille från Östermalm först känns läskig men som visar sig vara supertrevlig. Till sist anländer även min 21-årige lillebror. ”Two more Zlato och två fyror Jameson, tack” säger jag till bartendern.
Vi kommer in på ämnet kärlek och gubbarna minns det ljuva 70-talet. ”Då var det Göta Gök som gällde. Och sedan besök hos Kuk Bengtsson på Götgatan. Det var en gammal stofil med stetoskop som hade en dunderkur. En spruta i rumpan och gonorrén var botad på två dagar.” En annan herre längre bort blandar sig i samtalet och tillägger: ”På 80-talet, när aids kom till Sverige, gick myndigheterna ut på krogarna och informerade. De höll föreläsningar för oss som satt och drack. Det tyckte jag var väldigt bra.” Min bror och jag gör oss redo att gå vidare till Stampen. Utanför tar Östermalmskillen farväl av oss med orden ”säg för fan inte god fortsättning nu, jag hatar julen”. Vi önskar honom ett gott nytt år.
Inne i Stampen är det fortfarande folktomt. I andra sidan av baren sitter två män som ser ut som Mats Knutson och Lars Danielsson. Inspirerad av snacket om gamla tider försöker jag att beställa in en Gröna hissen. Ingredienserna saknas tyvärr, och istället får brorsan och jag en varsin Margarita med en uppochnervänd Corona nerkörd i glaset. Basisten till live-bandet hämtar en bärs i baren och säger: ”I wish I had such a cool big brother who pays for my drinks. My brother always force me to pay ’cause I’m the little one.” Människor strömmar in, och när jazzbandet kickar igång är lokalen halvfull. Vi pratar om olycklig kärlek. Min bror är full och lättar på sitt hjärta. Tårar kommer och vi kramar varandra. Medan han går på toaletten beställer jag in två jäger-shots. Ett dåligt beslut skulle det visa sig. Mitt i ett sexigt saxofonsolo behöver min bror kräkas men hinner varken ut eller på toaletten.
I taxin på väg hem försöker jag att summera dagen i mitt huvud, men det är svårt. För många intryck, för många människor och samtal. Men en sak vet jag. I dag har varit en av mina bästa jular någonsin.
”Men det är som om vinet lyste
av en inre fluorescens
det är soluppgången som närmar sig
det är livets existens”*
– Jonas Lundmark, Stockholm
* Text från Kjell Höglunds ”Brustna drömmars boulevard”.
Circle opened the window one beautiful morning, and rolled over yawning loudly.
Outside he spotted his two best friends Rhombus and Trapeze who were already playing in the backyard.
“I’m going out!” he said to his Triangle mom, who had just made the most appetizing breakfast for him and his little brother – Square.
As he joined his friends, Rhombus was climbing to the top of Trapeze’s flattened head and sliding down his wide thighs.
“Circle! It is great that you are finally here!” trapeze seemed pleased for he was a bit bored with the game.
“Oh, yes!” said Rhombus:” now we can swing!”
Trapeze sighed but tipped over his head and helped his friends climb on top of him. So they swung up-and-down for a while and Circle regretted the great breakfast he had eaten.
“How would you like to build a tower?!” suggested Trapeze tiredly.
“I’ll be the first!” Circle called quickly, and stood at the center of the playground.
Trapeze leaped over Circle:” don’t move!” he shouted:” or I will fall down!”
Circle blew out all the air he inhaled at once.
“I am not moving!” he screamed, trying unsuccessfully to maintain balance.
“Yes, you are!” Trapeze whined as he hit the ground.
He stood up and rubbed his knees.
“It’s my turn now” he said quietly.
Circle watched his friends as they built a tall and stable tower.
“It’s your turn now” cried Rhombus from the top.
Circle jumped in one place just to get used to the height, and then hopped… He didn’t even manage to think:” I’m falling…” and he was already bumped on to the pavement.
“Are you all right?” Trapeze asked with deep concern as Circle pulled his tears back into his throat.
“I’m fine” he said: “I’m just… I don’t think I fit in this game”.
“Lets play ball?!” suggested Rhombus and squinted at Circle who seemed a little unhappy with the idea.
“The pavement is too solid and the yard is filled with thorns” he tried to argue:
“And besides, why do I always have to be the ball?”
“That’s the way it is” said Rhombus pulling his shoulders and passed circle to Trapeze who dribbled and gored Circle with his sharp forehead.
“Ouch!” Circle rubbed his hurt cheek.
“Sorry” said Rhombus.
As Circle stepped home Triangle -mom asked:” did you play ball again?” but he said nothing and Triangle-mom just bandaged the scratch.
And so, very sad and bandaged, Circle lay in his bed heavily, and started to think painful pointy thoughts.
“I am so different” he thought:
“I don’t have sides at all, I am round and I have no corners. I don’t resemble anybody I know, surly not dad”…
In his mind he could see his Rectangle-dad in his upright posture and his confident walk.
Triangle-mom entered his room.
“Are you asleep?” she asked and Circle mumbled:” only just a bit…” Then he stretched for a good-night kiss.
“What would you say about a trip tomorrow?” she asked and kissed his bruised cheek.
“Yyyeeeessssss!” cried Circle happily, completely forgetting he was actually sad.
It is morning.
“Circle! Square! Breakfast!” called Triangle-mom.
Circle didn’t feel like getting out of bed.
“Circle! We are waiting for you!” he heard rectangle-dad’s voice calling him, the chairs squeak cheerfully and the forks rattle.
“We are going on a trip today!” he remembered and jumped out of bed.
“Where are we going?” he asked as he squeezed some scrambled egg to his mouth.
“To wherever we would like to go, and back” answered Triangle-mom.
The family car was fully-loaded with all the equipment they could pile up on it, and they didn’t forget their hats either.
But very soon Rectangle-dad found out that one of the wheel-tires was flat.
“We can’t go anywhere today” Triangle-mom said as she pointed at the flat wheel, while Square’s small face wrinkled with disappointment.
But Circle had had an idea. He closed his eyes and counted to three. Then he suggested:” what if I replaced the flat wheel?!”
Rectangle-dad immediately said:”What a great idea!”
And so they were on their way…
They stopped when they arrived at the beach.
Triangle-mom stretched a big blanket on the white warm sand, and Circle leaned on his back next to her watching the clouds changing their shapes.
A big black cloud descended for a rest just over the family’s heads.
The shore suddenly seemed very dark and the air became colder.
“Lets go home” Triangle-mom folded the big blanket as quadrangular tears flooded little-Square’s eyes.
But Circle had another idea…
“What if I climbed up that black cloud and replace the sun for a short while?”
“That is a great idea, son…!” Triangle-mom smiled at him:
“Just be careful up there, so you don’t fall!”
Little Square’s eyes twinkled with joy and pride: He hugged Circle warmly: “you are the best Circle-brother in the whole world!”
Circle felt a strange sense of warmth flowing through his rounded body even before he started climbing the cloud, to replace the sun.
Circle climbed up the cloud and watched his family from above:
Rectangle-dad was swimming, Triangle-mom was tanning and little Square brother was building a castle in the sand and decorating it with shells.
“This is wonderful” Circle thought to himself and softly fell asleep…
As he woke up the sky was colored in orange, and his feet gently touched the water.
Very carefully he got off of the cloud.
– Nava Libman
a grandmother is taking care of her grandson. His mom is in the hospital giving birth to another baby. A package arrives, and it is a superhero outfit from his aunt. He tries it on but it’s a little bit too small. But he loves it. His grandmother tells him he should change it, that they should return it because it’s too small. But he refuses to take it off. She says it’s too small, but he says it’s ok!
– Avi Megiddo, Seoul, South Korea
In deep water a girl was sitting, almost by herself, not daring to open her mouth, for fear of swallowing water. Still she was trying to communicate with a few passing seahorses. Long minutes went by with her in this kind of discomfort, since the body language was seem not to be understood by the seahorses. And all that time she did not notice that she was not at all threatened by danger of choking, due to the gills that opened wide on her cheeks. A sudden grasping let an uncontrolled scream, swallowed as a dim distant echo, immediately making the girl notice of her ability of underwater breathing.
– Mori, Kyoto
Can you draw an illustration about this girl who is madly in love with this guy who she is waiting to know if he feels the madness too? I know it’s typical. But would love it. There is this quote by Hafiz that says it’s like your heart and mine has been friends before us.
– Zeyana Haniffa, Colombo
