Story #28
Jag klättrade upp på en pinnstol i mina vita högklackade sandaler. Spegeln på väggen visade ett par bruna ben och tånaglar i samma klarröda färg som min lätta sommarkjol, vid och böljande där nere och smal i midjan. Jag hoppade ner från stolen för att kunna se resten av kroppen i den lilla spegeln, som tillsammans med ett enkelt tvättfat av plast och en stor vattenkanna i porslin, utgjorde ”badrummet” i den lilla stugan som jag delade med tre andra finska flickor.
Vi var sommarplågan på Visingsö. Varje sommar invaderades den vackra avlånga ön i Vättern av hundratals finska ungdomar, som ville tjäna en slant genom att plocka jordgubbar, och samtidigt lära sig svenska inför nästa års studentskrivningar i detta svåra, men i Finland obligatoriska, språket. Det var ett trevligt sätt att tjäna pengar på tyckte jag och fortsatte att komma tillbaka, fast jag hade klarat av studenten med bästa betyg och höll på att läsa på vårdhögskolan.
Nöjd såg jag på flickan i spegeln: Brunbränd, blåögd, det långa kastanjebruna håret hängandes fritt nästan ner till midjan. Det tajta virkade linnet i vitt buktade lagom mycket på de rätta ställena och de röda blommorna runt den djupa urringningen gav bra effekt. Men nu var min tid ute, nästa tjej stod redan i kö till spegeln.
– Moikka tytöt! ropade jag, tog min kofta och stoppade lite pengar i fickan. Värmen slog emot mig när jag öppnade dörren. Solen hade lyst från en klarblå himmel hela denna dag, då Leo hade namnsdag.
– Jaha, ska du på Parken ikväll? frågade en av bondens fyra söner när jag baxade fram den rostiga cykeln, som jag fick utnyttja fritt under min vistelse på ön.
Jag var en inbiten storstadsbo och tyckte att hela livet på Visingsö var synnerligen exotiskt. I stugan hade vi ett rum med fyra sängar och en kokplatta, vattnet fick vi bära både in och ut, och utedasset låg på andra sidan av gården. Potatis och jordgubbar fick vi plocka så mycket vi ville, direkt från landet. Det fanns inga offentliga fortskaffningsmedel på ön, men man kunde lätt cykla till så väl affären som biblioteket, hamnen eller badstranden. Det mest exotiska var Parken, en utomhusdansbana där traktens ungdomar roade sig varje lördag. Nu flinade jag mot bondens söner som släntrade ut ur huvudbyggnaden, vattenkammade och fina, alla fyra.
– Ja, jag tänkte att jag skulle behöva lite motion efter en lat vecka, sa jag väl medveten om att bara för två timmar sedan hade vi tillsammans burit först stora lådor med jordgubbar, och sedan kånkat på enorma halmbalar som skulle spridas ut på åkrarna.
Jag kände mig nöjd när pojkarna skrattade, det är inte så lätt att skämta på ett främmande språk. Jag vinkade glatt och rasslade iväg med cykeln. Det var en bra bit till Parken, som låg på andra sidan av ön. Någonstans halvvägs tog rasslandet slut. Jag hade fått punktering.
Kön till Parken ringlade sig lång när jag väl lutade min trasiga cykel mot nätstängslet som omgärdade feststället. Lydigt ställde jag mig i kön och fick genast ett gäng killar med skinnjackor och motorcykelhjälmar bakom mig. Brutalt blev jag knuffad åt sidan av en mycket vinglig och stinkande ung man. Han skulle in före oss andra.
– Hallå där, damerna först! ropade en röst bakom mig, och en muskulös brunbränd arm tog tag i ynglingen och skickade honom resolut längst bak i kön. Jag vände mig om för att tacka, och stirrade rakt in i ett par blåa ögon. Nej gråa…eller var det med lite grönt också? Ägaren till de förvirrande ögonen presenterade sig själv och sina vänner från Värmland. Han bar på sig svenskarnas nationalkläder; jeans, svart t-shirt och svarta träskor. Det ljusbruna håret nådde ner till nacken och den bruna slitna skinnjackan hängde vårdslöst på ena axeln.
– Är du en öbo? frågade min räddare.
– Vad är en öbo? undrade jag och såg framför mig en stam vildmänniskor från Afrika. Eller hette de zambo, kanske?
Där i kön hann vi reda ut begreppet öbo, som jag la till mitt ständigt växande ordförråd, jag fick veta att killarna hade sett mig att cykla ner för backen till hamnen förra helgen och blivit intresserade. Nu hade de tagit sina motorcyklar och åkt hit ända från Karlstad som låg vid Vänerns strand. Killen med de fascinerande ögonen berättade att han jobbade med sanering av oljetankar, och jag försökte hitta ett ord för yrket jag läste till: Labb.sköterska, var det bästa jag kunde komma på då, mycket senare lärde jag mig att yrket hette biomedicinsk analytiker.
– En Lapp-sköterska i Helsingfors? Finns det några renar i Helsingfors?
Jag kände mig förvirrad, nej, inte finns det några renar i Helsingfors, varför frågar han det? Den äkta finne som jag var, hade jag svårt att uttala Bn, och detta ledde mitt sällskap till villovägar angående mina studier. Lappar bor ju i Lappland, och tar hand om renar, eller hur?
-Ville du dansa? frågade min räddare, när bandet satte igång att spela. Mitt hjärta tog ett litet glädjeskutt, för det ville jag så gärna! Till min förvåning tog min räddare tag i sin kompis:
– Här, Jolle dansar gärna med dig.
Och det gjorde han. Och Henric, och Johnny, och Jerry… Jag fick dansa oavbrutet hela kvällen, med alla. Utom killen jag var intresserad av, han med ÖGONEN. Men när dansen var slut, var det han som följde mig hem, hela långa vägen, ledande min trasiga cykel. Jag fick lära mig att den spännande färgen i hans ögon hette melerad, ännu ett nytt ord att komma ihåg.
Jag har aldrig dansat med honom. Men vi gifte oss, och flyttade till det exotiska livet på landet, utanför Karlstad. Jag har fortfarande, efter tre decennier, svårt att uttala Bn, men det händer ytterst sällan att jag träffar på ett ord, som jag inte vet vad det betyder. Fyra barn har vi skaffat tillsammans. Den äldsta sonen fick heta Leo, vi träffades ju på Leo-dagen.
25 April, 2014
