Story #31

Å nej, där kom tant Maja med bestämda steg mot mig! Fort som ögat hoppade jag in i närmaste busken, ställde mig på alla fyra, och kröp snabbt och bestämt längre in bland buskar och snår. Skogen skulle vara min räddning!

Tant Maja var inte speciellt glad över mig just nu, men det var inte mitt fel. Hur skulle jag kunna veta, att hennes son var så ömtålig? Vi, alla barnen på Botbygårdsgatan 1, hade lekt indian igår. Indianer har krigsmålningar, det vet väl varenda människa. Jag hade tagit mina vattenfärger och målat våra ansikten. Riktigt krigiska och fina blev vi.

Det var bara det att tant Majas Petter inte hade fått ansiktet rent på kvällen, utan fick lägga sig randig och fin. På morgonen var han inte så fin längre. Ränderna hade förvandlat sig till stora, ilsket röda prickar. Men det var tant Majas eget fel. Min mamma hade minsann tagit grönsåpa och skurborsten hon använder för att tvätta trasmattorna med! Och ren blev jag. Förutom en svag grön skiftning på öronen. Men det var ju egentligen bra. Ingen skulle hitta mig här i buskarna, när jag hade gröna öron. Egentligen borde jag vara grön, hela jag. Det är bäst att jag hämtar mina vattenfärger…