Story #26

Jag tittade runt i vardagsrummet. Det var inte mycket som hade ändrat sig från min barndom. Sommarsolen flödade in genom spetsgardinerna och värmde upp de bruna skinnfåtöljerna, teakbordet och bokhyllan från sextiotalet. Skivspelaren blänkte i solen och bredvid den stod alla LP-skivorna av vinyl uppradade. Jag drog fram en på måfå: The Glenn Miller Orchestra. Jag log och vände på skivomslaget, här var de, låtarna jag så ofta hört i min barndom: In the Mood, Chattanooga Choo Choo, och Moonlight Serenade, anledningen till att mina föräldrar blev ett par.

På femtiotalet var det vanligt att man jobbade på dagarna och gick i skolan på kvällarna. Min mamma hade flyttat från landet till Helsingfors endast sexton år gammal. Hon var barnflicka under dagarna och gick i skolan på kvällen. På samma skola gick min far. Endast tre år gammal miste han sin egen far, som försvann i kriget. Nu fick han hjälpa till med försörjningen på dagarna.

Raster var det ju även på den tiden, och under en av dem började ungdomarna prata om musik.

”Glenn Miller är det bästa som finns”, tyckte min far.

”Vem är det?” undrade min mor, som tydligen hade en allvarlig lucka i sin allmänbildning enligt min far. Som tur var visades det en film, Moonlight Serenade, om just Glenn Miller på biografen nästa söndag. Det var bara att ta med sig den okunniga men ack så vackra flickan, tyckte min far.

Vilken tur att filmen fanns, tänkte jag, ställde tillbaka skivan, och vände mig mot min mor som kom in med tebrickan. Tre barn och ett halvt sekel senare var hon fortfarande lika vacker.