I don’t want to fall in love. Love scares me. I adore rom coms, but in real life, the thought of love and relationships genuinely makes me feel sick! But if I ever want to fall in love, I want it to be to Hozier’s ‘From Eden’. And I want my heart broken to Garden City Movement’s ‘Move On’. Because someone always gets their heart broken. And if I ever fall in love, it will probably be mine.
Two Chihuahuas enjoying their tea tasting . Both brothers who like to ruff play but at supper they eat their meals proper . Saying this and that they have a great laugh when mum asks how is supper the little says “do you have any wee chips for me wee little fish.” After dinner they cleaned up there plates one at a time here mum all done. Off they go for a game of who is the hound and who is the fox .
It was my birthday, I was turning seven I believe. It was a beautiful day, sunny, warm and a nice breeze. Family and friends had gathered for me but probably most for the cakes. I received lots of breathtaking presents, everything unique in its own way but most importantly and my favorite one was the rainbow patterned vans. I was as happy as I could be, had never been happier about a pair of shoes, running around for hours afterwards.
The cakes, amazing as always when mother creates them, no one is left hungry.
Some time after hell erupts from underneath clenching my body, psychologically breaking me, we could also call it first day of school. I walk in proud of myself and everything I am. I’m shy, small and don’t really know that many people. The second everyone sees my shoes I’m put in the ground by everyone’s words, one of the worst days of my life. That day I never put those shoes back on.
Two girls get married. Their two lovely children (a teenage boy and an eleven year-old girl) are the best man and the maid of honor at the wedding ceremony. Both children make a lovely toast at the reception afterwards.
The brides’ friends and family all attend and everyone has an amazing time.
They all live happily every after and are delighted that they can be a family at last.
Bastun var färdigvärmd för kvällens första familj på Botbygårdsvägen 1. Av de femtiotal familjer som bodde i huset fick alla som ville en var sin timme, en kväll i veckan, i den stora bastun i husets källarvåning. Eftersom detta var i Finland, där alla fick lära sig bastubadandets ädla konst redan i sin mammas mage, var det naturligtvis alla familjer, som utnyttjade bastun. Vår familj hade tiden på onsdagskvällar, mellan fem och sex.
Jag och mina systrar stod startklara i hallen, iklädda i varsin färgglad badrock i frotté. Mamma hade designad och sytt rockarna, de var utrustade med stor huva där bak, och en praktisk dragkedja, samt stora fickor där fram. I fickorna hade vi våra Barbie-dockor, för tillfället klädda i små badrockar av samma tyg som våra egna. Så fort mamma hade gett klartecken rusade vi ut ur lägenheten, nerför trapporna, ända ner till källargången. En lång, mörk korridor, kantad med smala dörrar till varje lägenhets förvaringsutrymmen, ledde till tvättstugan och bastun. Allehanda rör, en del smala, andra tjocka, ringlade sig fram längs med korridortaket och gav ifrån sig mystiska gurglanden.
På grund av mörkret var det svårt att se de farliga luckorna på golvet i korridoren. Alla barnen på Botbygårdsvägen 1 visste, att det bodde grymma, eldsprutande drakar under luckorna. Det räckte att nudda på luckan, så skulle den öppna sig, och släppa ner det stackars offret till drakens bo i Underjorden. Här gällde det att springa fort, och hoppa rätt. Tofflorna klapprade mot det hårda cementgolvet när vi sprang!
Jag hann först till bastudörren. I det samma hördes ett hjärtskärande skrik från minsta bastubaderskan! Hade hon blivit offer för drakarna? Jag vände mig om och fick se båda mina systrar stå paralyserade vid en av luckorna. På luckan låg minsta bastubaderskans Barbie!
– Hon kommer att dö!
Mina systrar ylade i kör medan jag sprang tillbaka till dem. Uppenbarligen var dockan så lätt, att luckan inte öppnade sig. Nu gällde det att agera fort, innan draken fick vittring om sitt byte och rusade upp genom luckan! Jag tog ett rejält tag på minsta bastubaderskans morgonrock. Min andra syster grabbade sina händer fulla med min badrock. Vi spjärnade emot med våra fötter allt vad vi orkade medan minsta bastubaderskan böjde sig försiktigt ner mot luckan.
Vi lyckades! Barbien blev räddad från sitt hemska öde. Snart satt vi, och Barbiedockorna, i bastuns ljuva värme och med en gång fylldes bastun av glad diskussion om huruvida drakar tycker om barbiekött, och om drakarnas eld var varmare än elden under det gamla gaseldade bastuaggregatet som hummade där vid bastulavarna.
Det var en gång en gris som heter Petter, och en annan som heter Socker. Den låter såhär: grymt gymt. Och sen den andra heter Sand och tio vänner. Av dom tio vännerna var den sista grisen tre år och den andra grisen var fyra år, och andra grisen var fem år, och den andra grisen var sex år..: grymt grymt, en som var sju år, och en var åtta år, och en var nio år, sen var en tio, den andra är nittio år och en tjugoen år.
Dom var och tittade på bio, och medan dom tittade på bio såg dom en katt. När katten tog av sig var den en gris. En jätteliten gris som var ett år. Och sen var den aldrig rädd. Den var modigast av alla.
SLUT
/ CLAS FEM ÅR
This is the story of a girl who doesn’t know what love means, really. She walks around and tries to love but oftens runs away instead. She stays quiet and hides just in case someone wants to love her. This is the secret story of this girl, hiding and loving and running. Today she draws, cooks, and paints to know she is not alone. she draws letters and words of affection, because she knows it but cannot hold it near. she cooks for one, paints furniture for one. Yet love surrounds her and works its climbing fingers into her heart.
My two boys are twins and aged 24 leaving for Canada soon, going to miss them. Both have tattoos of mum and dad on their arms.
This is a story about a young boy and his cello. Years ago on his birthday he was given a cello as a present by his grandfather. Among the other presents, that was the only thing that captivated his heart. At that time he was far more smaller than the cello, so he couldn’t play it. He waited and waited. He often brought the cello to pose with him in front of the mirror. It was still too big for him.
Years had passed until today when he is finally big enough to hold the cello and play his first song.
She laughs, spends time with people – she thinks she is happy. Thinking more and more negative thoughts, constant internal critisicm dominates her mind – she can’t escape. She is sad all the time. She writes about her sadness, her fear, her feelings of pointlessness about life, her feelings of helplessness and failure.
She doesn’t know she is depressed.
She won’t know she was until she feels better. She still doesn’t know for sure if she was. But she’s always on the edge of getting bad again.
She doesn’t want to get bad again.
