Story #286

Poppy, a 8-years-old rabbit, lives in the forest alone, cause her father and mother have passed by last year. At first she really can’t accept this crutal fact, until she met Cindy.

Cindy, as old as Poppy, lives alone as she knew the world. That day when Poppy met Cindy, she was crying in a thick growth of grass. Suddenly, she heard a sweet sound.

”Hey, little girl, how’s going? Are you Ok?”

”Ahhhhhhh. . . . ”

Poppy was too scared to do anything but shriek, and then lose her consciousness when she turned her head back, and leaving Cindy with a big mask of tiger on her face behind. Cindy was all in a fluster when she saw Poppy passed out. She done nothing but holding Poppy’s left hand. After 15 minutes, Poppy opended her eyes and saw a pretty girl besides herself.

”Who are you” she said in a weak sound.

“I’m Cindy. I really sorry for what I have done before. I just want to show you a surprise and make you smile.“ Cindy said

Poppy gazed at Cindy and she could find the remorse in Cindy’s eyes.

“That’s OK. I was just too excited“ Poppy said

“aha? Really? and please to meet you. I think we are friends now” Cindy said with a big smile.

“Friends?” Poppy can’t help but crying. In the past 8 years, she never had a friend. No one will stand by her except her parents and no one liked her, as she only has one ear.

“hey, what’s up?” Cindy asked

“Just too excited” Poppy answered and smiled to Cindy.

From that on, Poppy had her first friend of her life. They ate together, slept together and gossiped together. They told each other what had happen to them, included their families, their formerly life and the only one ear of Poppy.

“Before I meet you, I always think that I am the coolest girl in the world. Because I can live alone but happy. I can do everything what I wish to. But when I meet you, I find that I am cooler and happier than before” Cindy says while she is climbing the apple tree

“Cindy, watch out, please. It’s dangerous.” Poppy looks up and says to Cindy.

”I’m happy to hear what you have said, but I will be happier if you can pay more attention to your safety while you are climbing, dear”

Day by day, Poppy live happily with Cindy and she believes that it will be all the time. Until Jack appears.

One sunshine day, when Poppy and Cindy are playing football in the square, one handsome boy catches the ball and said to Cindy, ”

Hi, Cindy. see, I’m back “

Cindy looks at him.

“OMG, Jack. You finally came back. I’ve missed you so much”

And they hug each other.

Poppy, standing behind them. can’t say any word and doesn’t know how to speak out.

And then, Two rabbits turns to three rabbits. But the happiness doesn’t turn to bigger.

Poppy begins to think that Jack and she, which will be better in Cindy’s mind. Why does Jack appear?

Gradually, Poppy’s smile on her face is less and less. She hates to see Cindy and Jack, expecially when they smile. She feels lonely again, and begin to lock herself in the darkness again.

One night, when Poppy woke up in the midnight. She found Cindy was sleeping near herself and looking at herself.

“Cindy?” Poppy said

Cindy held her hands, smiled and said in a soft sound

“Poppy, I have to leave tomorrow. I just want to tell you I love you, and I will be in your side all the time. The world is colorful, please stop locking yourself in your own dark room. Jack is our friends, you can depends on him and I suer you will feel safe when you stay with him. Poppy comes out, join in the world.”

“Please don’t leave me alone, Cindy, please don’t. . . ” Poppy cant say anything but cry. And then she tried her best to open her eyes, she saw nothing. Thank Godness, It was a dream.

In the second day, Poppy woke up early and planed to look for Cindy. When she just came into Cindy’s room, there came out Jack.

“Cindy has gone, Poppy. here is the letter she wrote for you”

After Poppy read the letter, she had burst into tears. The letter told the same as Cindy said in her dream last night. Cindy had gone.

“Why she has to leave me?Could you please tell me reason, Jack ?”

Jack holded her hands, said

”Cindy was a angel from the heaven. Her job is to help the helpless to be strong, help them find their confidence to live. She leaves us, because there is someone else need her. Poppy, be tough. Cindy is confident to you. And she believes that you have the courage to live in the world. ”

Poppy can’t say anything but hug Jack.

“Bye, Cindy. Bye, My cuties angle”

Three rabbits turn to two rabbits, but happiness truns to bigger.

– Coco, Beijing

Story #285

“If you please– draw me a little prince!”

“what!”

“Draw me a little prince who can tame me!”

“Why?”

“My life is very monotonous. The colors of sunrise and sunset just alike. All tastes of dinners are just alike. All sounds of everything are just alike. I ‘m a little bored. If there is a little prince who tame me,it will be as if the sun came to shine on my life. I shall feel the warmth of sunrise and sunset, smell the flavors of every foods. The sounds of him will become music. What’s more, I can sleep peacefully in his hug.”

– +SEVEN, Dong Guan

Story #284

Den varma marken ångade efter den snabba sommarskuren, som hade fuktat lite på ytan av de torra markerna på Botbygårdsvägen ett. Syrsorna startade sitt surrande på nytt och vingarna på allehanda flygfä glittrade i solen, när de flyttade sig flitigt från blomma till blomma på mammornas odlingar. Lanthandeln vid skogskanten skulle öppnas snart. Lanthandlaren hade fått hjälp från sina kunder i byggandet. En stor planka ställdes mellan två stenar. Stora kunden hittade runda, fina stenar från stranden, prima potatis! Lilla kunden samlade maskrosblommor i en liten kartong:

– Det här kan vara smör, och så tar vi maskrosbladen som fiskar.

– Ja, och kött måste vi också ha, konstaterade lanthandlaren och tog fram en dyrbarhet; en alldeles riktig fruktkniv. Den hade lanthandlaren och hennes kunder fått, efter en viss tvekan, från sin mamma.

Med kniven i högsta hugg skuttade lanthandlaren fram till närmaste gamla stubbe och började tälja loss bitar av det ruttna trädet.

– Vi har ju vår ko här, jag tar lite kött… och mjölk.

Till sin glädje upptäckte lanthandlaren, att stubben var ihålig och innehöll lite mörkbrunt vatten.
Fast mjölk är ju vitt:

– Hej, den här kossan mjölkar kakao, vad mumsigt!

Under tiden hade lilla kunden upptäckt ett träd fullt med pepparkakor. Några av aspens löv var dekorerade med vita kringelikrokar, som såg ut som kristyr, andra var översållade av små röda bollar, som godis. Lilla kunden pratade fort, för nu var det bråttom:

– Jag måste gå på toa, men ni får plocka pepparkakorna från mitt träd under tiden, om ni vill, meddelade lilla kunden nådigt innan hon skyndsamt sprang hem.

Lanthandlaren och stora kunden var i full färd med att trampa på några röksvampar, som puffade ur sig fantastiskt stora rökmoln. Nu vände de sig mot pepparkaksträdet och fyllde sina famnar med rastlöst darrande, vackert dekorerade löv.

– Men pepparkakor har ju inga skaft, dem får vi knipsa bort, bestämde lanthandlaren, och tillsammans ordnade flickorna pepparkakorna fint på ett stort hästhovslöv.

– Kolla här vad jag har fått! Lilla kunden hade blivit klar med sitt brådskande besök och höll triumferande fram en röd plåtburk med texten JUBILEUMS MOCKA.

– Alldeles riktigt kaffe! Det kan vi sälja i lanthandeln, men då ska jag vara lanthandlaren!

– Okej, men då vill jag vara en prinsessa, som kommer och handlar tårta till sin födelsedag.

Den nya lanthandlaren ställde sig bakom disken och förkunnade bestämt, att hon tar emot endast svarta stenar som betalning.  Att det finns svarta pengar, det hade hon hört på radio. Det utbröt en diskussion om färgen på pengar, ingen av flickorna hade sett svarta pengar. Det var också oklart om prinsessor verkligen gick och handlade sina födelsedagstårtor själva. Ett gräl var nära, när en vänlig röst avbröt flickorna:

– Vilken fin affär ni har, får man köpa något?

En rund, rödkindad gumma stödde sig mot sin käpp och log mot flickorna. Ögonen glittrade bakom glasögonen, när hon lät blicken svepa över varorna i lanthandeln. Från sin förklädesficka rotade gumman fram några mynt:

– Ni säljer händelsevis inte några blommor i den här affären?

Händelsevis hade flickorna plockat en var sin bukett ängsblommor, som de hade placerat vackert i gamla syltburkar på rad på lanthandelns hylla. Gumman fick sina blommor, och flickorna neg djupt som tack, när de tog emot, var och en, en femöring som betalning för blommorna. Gumman hasade försiktigt vidare i sina rödrutiga tofflor, som var dekorerade med röda fluffbollar ovan på foten.

– Här ser ni, att pengar inte är svarta, utbrast stora kunden.

– Såg ni vilka fina tofflor, jag tror att hon var en gammal prinsessa, suckade prinsessan:

– Och hon handlade sina blommor själv, så det så! Prinsessor kan handla själv.

Prinsessan fortsatte att följa den gamla prinsessan med blicken. Sakta närmade denne dörren till ålderdomshemmet.

– Jag hörde på radion, att man måste ställa sig i kö till ålderdomshemmet i tid, för annars dör man, och då är det för sent. Jag hoppas att den gamla prinsessan kommer in, det syns ingen kö nu i alla fall, funderade prinsessan.

Den gamla prinsessan hade kommit fram till dörren. Flickorna höll andan, skulle hon komma in? I det samma råkade flickornas pappa komma gående på Botbygårdsvägen. Han skyndade sig fram till gamla prinsessan, lyfte artigt på hatten och öppnade dörren åt henne. En lättnadens suck undslapp flickorna. Pappa hade räddat den gamla prinsessan, hon skulle inte ställa sig i kö för sent, och dö nu!

– Men, funderade nya lanthandlaren och lutade sig tankfullt mot sin affärsdisk:

– Om de gamla måste  stå i kö, måste de stå där på natten också? Och, och vad händer, om de blir kissnödiga?

– Saila, Kil

Story #283 – Freckles’ Loving Cloak

One cold winter day, 12-year-old Miss Freckles came into a beautiful cloak while she was having an adventure to the forest.

“I’m not a simple cloak. I can sing. I can think. I can share with you a bed time story every night. Please put me on and let me be your shelter and warm you up.”

“That’s fabulous! How lucky I am to have such a precious gift like you!”

From that day on, Miss Freckles wore the cloak wherever she went. They were together all days and nights and never felt bored with each other. They sang by the rivers and sang to the trees. They cheered each other up when feeling tired climbing the mountains and treading through the field. The cloak tightly hugged Freckles for the whole winter and covered her body carefully when it snowed.

But as time went by, little Freckles gradually grew up. Her arms and legs became longer and her height increased day by day.

One night, after the cloak was giving Freckles a bed time story as usual, he breathed out a long sigh: “I’m afraid that I will no longer fit you, my dear Freckles. You have grown up. And the summer days are coming. You will get sunstroke with me.”

“But I love you, dear cloakie. I don’t want to grow up and lose you. If eating no food can stop me becoming taller, then I’ll do it.”

Freckles refused to eat any food from then on. She became skinny and weak as if a gentle breeze could blow her away. Her cheeks became sunken and her face turned pale. Her steps became more and more slowly and her head became dizzy.

“You must eat or you will die, Freckles. Leave me here and you just keep growing up!” asked the cloak anxiously.

“I would rather die in your arms.. I… I cannot imagine how boring life would be… without you by my side. Nobody else can… sing as beautiful as you, and … Nobody… nobody else can tell such interesting stories as you. You… you are irreplaceable… to me.” Freckles said exhaustedly.

In a scorching summer noon, after Freckles used up her final strength, she suddenly tumbled into the bush and lost her consciousness. Her cloak was scraped by the branches and were tore apart.

“Ouch! My skin!” The cloak yelled.

“Wake up, Freckles! Please! Wake up! The whole world would be dead without you alive! Wake up, my dear!” The cloak soared madly.

Just then, a hunter walked by and found Freckles.

“Poor little skinny girl. Why are you falling here. Drink some water and wake up! I’ll help you take off the ragged cloak so that I can see your wound and you will feel cool.” The hunter hugged her into his arms and gently poured water into her mouth.

Freckles feebly opened her eyes and said, “No… Please, please don’t take my cloakie away.”

“But you are too big for it. You will break it. And it is already ragged.” The hunter explained.

“He won’t be happy without me and in that case, me neither!” Freckle argued.

“Mmm… So how about this. I will take you and the cloak home. My wife can make fantastic needlework. She can fix it perfectly well and wash it clean. I have a baby girl as lovely as you. If you don’t mind, I can save this cloak for her.” said the hunter.

“Will you treat him like I do? He can sing and think. He can tell beautiful stories. He is so special.”

“Yes sure. I promise I will treat it well. But first, you need to take a good rest in my hut and start eating food OK?”

Freckles finally reached on an agreement with the hunter and accepted the fact that she no longer fit her loving cloak. But deep in her mind, she knows that the cloak will always be there, warming her heart and soul.

– nicolefantasy, Beijing

Story #282

Ett sällskap av fina fruar var på väg till kaffekalaset på Botbygårdsvägen ett. Fru Rosenmun dukade det lilla röda bordet i Barnkammaren med dockservisen. På serveringsfatet placerade hon bakelser, som hade samma storlek och, faktiskt, samma utseende och smak som russin. Till sin stora förskräckelse märkte hon plötsligt att hon hade glömt skorna!

– Vet ni vad, vi har glömt klackskorna!

Fru Rosenmun slängde sig på magen på golvet och ålade med bestämda tag in under sängen. Därifrån började det snart flyga ut små, fyrkantiga träklossar.

– Här. Fru Rosenmun log förnöjd mot sina medfruar. Vi sätter de här klossarna in i strumpbyxorna, precis under hälen, så har vi förtjusande klackskor, precis som alla fina fruar har.

Fruarna Glansklänning samt Plymhatt klapprade förnämt runt i Barnkammaren i sina nya klackskor. Fru Rosenmun anslöt sig till den glatt slamrande processionen, vickade sina höfter och utropade:

– Aah! Sannerligen! Förtjusande!

– Vad är det som är förtjusande, undrade fru  Glansklänning.

– Jag vet inte, men det är så här fina fruar pratar.

– Men jag vill i alla fall dricka kaffe nu, konstaterade fru Plymhatt och satte sig bestämt på en liten pall vid kaffebordet, och fick snabbt med sig de andra fruarna .

Fru Rosenmun hällde i de små kopparna vackert rosa kaffe, som doftade konstigt nog hallon, och med lillfingrarna förnämt utsträckta smakade fruarna på bakelserna.

– Hör ni flickor, spring ut och lek, solen skiner så fint.

Mamma kikade in i barnkammaren, log mot sina döttrar och gick sedan tillbaka till köket och symaskinen. Tre nya spetsklänningar till midsommarens festligheter var under arbete.

Undrar om en av ärmarna blev fastsydd upp och ner, funderade Mamma, medan fina fruar klapprade med sina klackskor mot hallen.

– Ta på er jackor, det blåser rejält, hojtade Mamma över det jämna surret från symaskinen.

– Aa, det blåser, fru Rosenmun blev glad.

– Då tar vi med oss plastpåsar och lite snöre.

Fina fruar slamrade ner för de tre våningar av stentrappor. De hann knappt glänta på ytterdörren, när den av vindens kraft öppnade sig på vid gavel med en dov duns. Sandrester från gångna vinterns halka virvlade runt vilt på gårdens asfalt. En skata försökte att flyga från fina fruars hustak till taket på ett likadant hus på andra sidan av gården. Vinden pressade skatan ur kurs och med ett illsket krax var den tvungen att nödlanda på gården. Fru Plymhatts hatt flög högt upp i luften och landade sedan mitt i en vattenpöl. Fina fruar band sina plastkassar hårt fast i sina snören. Alla vet ju, att fina fruar rastar sina tama drakar när det är blåsigt. Drakar älskar att flyga i motvind, och snurrade glatt runt i sina koppel när fruarna klapprande anlände till vattenpölen.

– Ska vi rädda den, eller ska vi ha den som vår tama anka?

Fruarnas funderingar blev avbrutna när fru Glansklänningens drake slet sig loss. Den flög med rasande fart mot Botbygårdsvägen, en bilväg! Fruarna ilade efter och med det samma närmade sig en stor sopbil dem! Förskräckta stannade fina fruarna, och med en djup suck brummade den tunga sopbilen förbi dem. Fru Glansklänningens underläpp började darra. Ingenstans kunde de se draken:

– Tänk om den där sopbilen trodde att draken var sopor och tog den med sig!

Fru Rosenmuns drake drog vilt i sitt snöre och drog henne med sig över vägen, mot en björk som växte vid vägkanten. De nyutslagna björklöven frasade roligt i vinden:

– Hej, här har du ju din drake, den har fastnat i det här trädet!

Nu följde en intensiv diskussion om hur drakräddningsoperationen bäst skulle tas om hand. Till sist ställde fru Rosenmun sig stadigt vid björkens stam. Fru Plymhatt lyfte stånkande och pustande fru Glansklänning upp på fru Rosenmuns axlar och därifrån kunde denne nå den nedersta grenen på trädet.

– Jag fick den, hojtade fru Glansklänning förtjust, när hon hade klättrat ända upp till draken.

I det samma bestämde sig fru Plymhatts anka att lämna vattenpölen, och flög med ett blött plask rakt på fru Glansklänningens ansikte. Med ett förvånat rop ramlade denne ner i famnen på fru Plymhatt, som i sin tur rasade ner på fru Rosenmun. Fruarna föll ner på gräsmattan, sprattlade en stund med glada fniss, ställde sig upp och konstaterade med en lättnad: alla hade hållit hårt fast i sina drakars koppel och även hattankan hade hittat tillbaka till huvudet på sin ägarinna. Glatt klapprande kunde fruarna fortsätta sin promenad medan drakarna följde snällt efter dem muntert dansande i vinden.

– Men kära hjärtanens, utbrast Mamma, när hon sorterade tvättkorgens innehåll på kvällen.

Av någon konstig anledning hade varje dotters strumpbyxor hål i båda hälen.

– Saila, Kil

Story #281

There are lot’s of benefits to being a tern. You get to spend the whole day by the sea and do really cool flying tricks, like hovering in one place and crash diving. And you get to eat yummy fish as fresh as they get.

But there are responsibilities, too. You have to take care when you dish out good luck. If you hit a human with your poop, that means good luck and not everybody deserves the good luck the terns can bring about with their air strikes.

But I know that we do.

One day I was walking along the beach in Fårö admiring the seastacks… and thinking of you. I must have wandered into the feeding ground of the terns. One of them hit me right on the chin! It was a really warm and wet bit of poop with a fishy smell. Yuck!

And that’s when I knew you would be alright.

– Martin Camitz, Stockholm

Story #280

she wants to become elegant and slim like its friend—swan, cute like little puppy. Actually,she’s a smart guy, whose score is the first in class. But ,what can we say, people is greedy. she wants more. She knows she should work hard for these. She does sports, reads fashion books. However, she just can’t hold herself, she can’t help eating more food than before, and also laughing loudly, doing some  rude things. She wishes she can be good, which is opposite to the real existent fact.

– Stupid Sheep, HeNan

Story #279

It all started in office. Just hi’s and hello’s and then a message on his birthday. He was surprised. After a week we started chatting off. The hats were explosive 😉 . and then on a friendships day. We first made out 🙂 this was August. Things were the same. Until January .. I decided to take it ahead and probe him. I MADE him propose me :p well he is a shy guy. I always need to push him to do things .. We were officially dating.

He decided to tell his parents. But his parents never agreed. Because I come from a lower caste. We both love each other like crazy. But the future is uncertain 🙁

– Anonymous, Pune

Story #278

I want to destroy the school! The college is absolutely not like what I expected! I thought every university has swmming pool, the library,and  at least a big auditorium !!! But ,there is nothing! I  hate  myself, who  was lazy and didn’t work hard! I hate…..

OK, I must admit I am a stupid guy, I suffer what I deserve! So, it’s a simple story about a foolish sheep, who has no ability and wants to  break what don’t satisfy her.

– Stupid sheep, He Nan

Story #277

I was awakened in the middle of the night by a beast which had entered my bedroom.

Through the bars of my crib i could see the pitch black fur against the drakness of the room. The beast was round like a ball, and hairy. It had neither a head nor legs, only a tail, flat and shaped like a leaf, stickning out from the top and slowly waveing back and forth. It was deadly quiet, waiting for me to touch the floor with my feet.

I reached out to touch the tail but at that moment, fear gripped a hold of me. I quickly pulled my hand back and curled up with the blanket over my head. In the morning when I awoke, the beast was gone.

– Martin Camitz, Stockholm