Story #2 – The story of my one and only fan letter

When I was a kid I was very shy and didn’t have many friends. For a while in second grade I had two friends in school, Maria and Karin. For some reason our teachers kept telling us that girls could not play together three at the time, and so that became a truth for the three of us. Unfortunately it meant that I ended up the “spare friend”. I was only asked to come over after school if one of the other girls were sick or had other plans. Not the best confidence booster for a lonely kid.

Anyway, I remember one afternoon when I got to feel like one of the cool kids. For some reason the girls decided to prove the teacher wrong and asked me to join them after school. So there I was hanging out in Marias kitchen, eating what she and Karin claimed to be their very own invention, Daim meringue cake. It was nothing but sugar and whipped cream and we had made it all by our selfs. That is we whipped the cream, smashed the chocolate bar and assembled the premade meringue cake parts. I was high on sugar and the thought that my parents would never have let me eat something like this for an after school snack.

I’m not sure how we then came to learn the devastating news. This was way before the internet so I guess we must have found a newspaper laying around. You’ll understand how long ago when I tell you that the sad news we found out was that the band Europe had, or possibly were going to brake up.

At this time I owned two cassette tapes, well I shared them with my little sister, and one of them was Europe’s The final countdown. Joey Tempest was my idol and I “knew” all of the lyrics to every song. I say “knew” because while I could most certainly sing along I had no idea what the lyrics meant (it was only a couple of years later we started learning English in school).

I’m sure it wasn’t my idea. In fact I’m pretty sure it was Maria’s idea, simply because in the unspoken but very real pecking order of our school, she was simply the coolest out of the three of us. Soon we were clearing the table of sugary afternoon snacks and getting out colorful pens, paper and scissors. We were convinced that if we wrote a convincing enough letter the band would not split up. In fact, maybe if we played our cards right, they would end up thanking us for keeping them together. Maybe we would get to go to a concert!

I have no idea what we put in that letter, but I remember it seemed important to cut out the news article and attach it to the letter. And I remember the struggle to find an address to send our life or death letter to. After searching the phone book for Joey Tempest address, we had to settle for sending the letter to the newspapers offices. We made sure to put in very large and colorful words on the envelope that it was of the utmost importance that the letter was forwarded to the band.

We walked together to the nearest mail box and with very serious looks and each an hand on the letter dropped it of. I walked home feeling like I had been a part of something very significant and possibly the making of history.

Story #1 – Drömmen

Äntligen hade det blivit av, den där drömresan. En hel vecka hade vi bilat Island runt, mina systrar och jag, och alla våra döttrar och svärdöttrar. Girlpower och tantkraft samlat i ett antal terränggående bilar, kryddat med mycket skratt och entusiasm, det var mina drömmars uppfyllelse. Nu återstod bara ett par timmars kringströvande i Reykjavik, innan det var dags att flyga hem.

På något vis hamnade vi i en smal solbelyst gränd med små affärer och spännande kafeterior. En gammal dam satt på en solgul pinnstol vid trappan till ett bageri. Hon hade en blomsterprytt hatt på det glänsande vita håret. Under den blåa klänningen kunde vi skymta en vit spetsunderkjol. Över klänningen hade hon knutit ett randigt förkläde, som var stickat. Ett stickat förkläde var förstås lite opraktiskt i sommarvärmen. Fastknutet i pinnstolen hade den gamla damen ett knippe ballonger. Vår ganska osamlade trupp slöt sig nu tätt runt den gamla damen. Ballongerna var virkade! Tänk vad islänningar är duktiga, nu har de uppfunnit virkade ballonger. Som en vårflod sköljde virklusten över hela gänget.

– Det där borde ju inte vara så omöjligt att virka själv, muttrade en syster.

– Jag stickade ju den där gröna tröjan, och det blev garn över. Tänk om jag kunde virka en matchande ballong, funderade en annan.

– Den där ballongen ser ju ut, som de strumpor mormor alltid virkar, tyckte en dotter.

– Ja, fast mormor stickar, var någon snabb att rätta henne.

– Men ändå, vi borde köpa den där randiga ballongen till mormor.

Nu blev det liv och rörelse runt den gamla damen. Naturligtvis ville alla välja en var sin favoritballong till mormor, som väntade på oss där hemma.

Tillslut hade vi valt ihop ett färgglatt knippe på hela tio virkade ballonger. Naturligtvis kunde den mest beresta dottern isländska, och kunde förhandla oss ett bra pris, när hon visade bilden på den lika gamla, och lika vackra damen i Helsingfors, som skulle få ballongerna.

Glada i hågen styrde vi våra steg mot flygplatsen. Tänk vad mormor skulle bli glad, och vad spännande det skulle vara att försöka virka ballonger själv! Säg den glädje som varar. När tulltjänstemannen på flygplatsen fick syn på våra ballonger, blev han mycket upprörd. På ett ögonblick var vi omringade av stora kostymklädda män, som såg otäckt hotfulla ut med svarta solglasögon, som täckte deras ögon, strama munnar, och små svarta pistoler, som man kunde skymta i kavajfickan. Det uppstod en hetsig diskussion på isländska. Olyckligt vände den mest språkkunniga dottern sig mot sina reskamrater: De virkade ballongerna är en statshemlighet, man får inte föra ut dem ur landet!

Bedrövelsen var så stor, att jag vaknade! Månen letade sig fram mellan persiennerna och kittlade mig på näsan. Gökuret tickade hemtrevligt i köket, och vinden ven i skorstenen. Jag vände upp en svalare sida på kudden och kände mig nöjd ändå. Om två år skulle vi göra den där drömresan på riktigt, och vem vet, vid det laget har de virkade ballongerna kanske slutat att vara en statshemlighet…