Story #1 – Drömmen

Äntligen hade det blivit av, den där drömresan. En hel vecka hade vi bilat Island runt, mina systrar och jag, och alla våra döttrar och svärdöttrar. Girlpower och tantkraft samlat i ett antal terränggående bilar, kryddat med mycket skratt och entusiasm, det var mina drömmars uppfyllelse. Nu återstod bara ett par timmars kringströvande i Reykjavik, innan det var dags att flyga hem.

På något vis hamnade vi i en smal solbelyst gränd med små affärer och spännande kafeterior. En gammal dam satt på en solgul pinnstol vid trappan till ett bageri. Hon hade en blomsterprytt hatt på det glänsande vita håret. Under den blåa klänningen kunde vi skymta en vit spetsunderkjol. Över klänningen hade hon knutit ett randigt förkläde, som var stickat. Ett stickat förkläde var förstås lite opraktiskt i sommarvärmen. Fastknutet i pinnstolen hade den gamla damen ett knippe ballonger. Vår ganska osamlade trupp slöt sig nu tätt runt den gamla damen. Ballongerna var virkade! Tänk vad islänningar är duktiga, nu har de uppfunnit virkade ballonger. Som en vårflod sköljde virklusten över hela gänget.

– Det där borde ju inte vara så omöjligt att virka själv, muttrade en syster.

– Jag stickade ju den där gröna tröjan, och det blev garn över. Tänk om jag kunde virka en matchande ballong, funderade en annan.

– Den där ballongen ser ju ut, som de strumpor mormor alltid virkar, tyckte en dotter.

– Ja, fast mormor stickar, var någon snabb att rätta henne.

– Men ändå, vi borde köpa den där randiga ballongen till mormor.

Nu blev det liv och rörelse runt den gamla damen. Naturligtvis ville alla välja en var sin favoritballong till mormor, som väntade på oss där hemma.

Tillslut hade vi valt ihop ett färgglatt knippe på hela tio virkade ballonger. Naturligtvis kunde den mest beresta dottern isländska, och kunde förhandla oss ett bra pris, när hon visade bilden på den lika gamla, och lika vackra damen i Helsingfors, som skulle få ballongerna.

Glada i hågen styrde vi våra steg mot flygplatsen. Tänk vad mormor skulle bli glad, och vad spännande det skulle vara att försöka virka ballonger själv! Säg den glädje som varar. När tulltjänstemannen på flygplatsen fick syn på våra ballonger, blev han mycket upprörd. På ett ögonblick var vi omringade av stora kostymklädda män, som såg otäckt hotfulla ut med svarta solglasögon, som täckte deras ögon, strama munnar, och små svarta pistoler, som man kunde skymta i kavajfickan. Det uppstod en hetsig diskussion på isländska. Olyckligt vände den mest språkkunniga dottern sig mot sina reskamrater: De virkade ballongerna är en statshemlighet, man får inte föra ut dem ur landet!

Bedrövelsen var så stor, att jag vaknade! Månen letade sig fram mellan persiennerna och kittlade mig på näsan. Gökuret tickade hemtrevligt i köket, och vinden ven i skorstenen. Jag vände upp en svalare sida på kudden och kände mig nöjd ändå. Om två år skulle vi göra den där drömresan på riktigt, och vem vet, vid det laget har de virkade ballongerna kanske slutat att vara en statshemlighet…