Story #22

I went to the doctor, she signed me up for surgery. Im scared. Can it be cancer? I dont know… But I feel happy anyway, Im going to be a father in december, my second child.

Story #21

Gräsgröna barnfötter som möter varandra i en hängmatta, solen strilar ner genom lövverket.

Story #20

”I andra länder”, började barnbarnet, fyra år, sin berättelse. ”Vet du mormor, i länder långt borta, så långt borta som moster Elli bor, där finns det en stark vind. Den kan blåsa sönder människors hus.”

Mormor vandrade vidare med sitt barnbarn mot skogen som fylldes med bofinkarnas glada drill. Vårsolen värmde och vinden smekte mjukt deras kinder.

”Det var väl inte så bra med sådan vind”, tyckte mormor.

”Nej, och du kan inte sätta vinden i fängelse, fast den är dum, för då blåser den bara sönder fängelset.”

Mormor log och frågade:

”Vad gör människor då?”

Svaret gjorde henne glad om hjärtat:

”De bygger nya hus… och under tiden bor de hos sin mormor.”

Story #16

Saturday, the ninth day of March, was THE FIRST SUNNY DAY this year. I was still having my first cup of coffee for breakfast when the cell phone rang. I answered and heard a very wide-awake and enthusiastic Clas, four years old:

-Granny, it’s SUMMER outside!

– Oh, is it?

– Yes, check outside! Sun! Is there any strawberries?

I looked out through the bedroom window. My strawberry plot was filled with brown leaves and just one tiny snowdrop was growing next to a minor snowdrift, the last relic of winter. I had to answer no to my eager friend’s question.

– But cucumbers then? They live in a house of their own in the summertime. Can’t we pick some cucumbers, Granny, just you and me?

At the age of one Clas learned how to use scissors. Ever since, we have spent many pleasant hours in my tiny greenhouse. My cucumbers are allowed to wind around freely, and it’s exiting for a little boy to creep around in order to find his prey: The Biggest Cucumber Ever. I looked at my cucumbers, there, on the windowsill; two inches long timid seedlings, that still were living in butter tubs with their friends. It would take quite a time before they could move into the greenhouse.

-No, no cucumbers, but we could go out in search of adventure, just you and me?

And so we did. We were outside the whole day long, crashed a great deal of ice on the frozen puddles, saved some frozen worms from the road, and had an opening ceremony for the sandbox, that actually had melted. And the sun was shining on us. All day long.

Story #15 – Byte abuse

It wasn’t the first time I had woken up in the middle of the night thinking about it. To be honest, I’d been sleeping terribly for over a week. All I could think of was to have it. Just a small fix, and then I’d go back to sleep. I know it wasn’t healthy, but I couldn’t do anything about it. In my mind, it wasn’t a physical addiction. My body just needed it.

The kitchen was dark apart from a light that I’d intentionally left on before going to bed. Traces of previous sessions were scattered over the kitchen table. Soda cans and empty energy bar packages took up most of the space. I had come to understand that by adding lots of energy in the form of sugar I was able to sustain the effect a lot longer than I would have without the carbohydrates.

The first part of a session, which I called “the prep phase”, included ssh-ing into a virtual cluster hosted on a remote island outside the coast of The Phillipines. You might call this “early tripping”, but for me it was a means to an end, not the actual thing. What really made me transcend into another mental state was when I started recursing over an infinite enumerable, not knowing if it would ever stop. This state could last for hours, depending on how deep the stack of things were. To bring me down I would branch, commit and push.

The garbage truck outside our house brought me back to reality. I closed my laptop and went back to sleep. Another nightly programming session was over, and I wasn’t proud of it.

Story #14

Dimman lade sig mjukt på min jacka och bildade små droppar på mina ögonfransar. Mina röda stövlar sjönk djupt in i den lysande gröna mossan, då och då fick jag ta i allt vad jag kunde, för att rycka loss mig. Med ett vemodigt slörp-ljud släppte mossan taget och lät mig klafsa vidare mot skogen. Lätt andfådd kom jag till skogsbrynet, skogen öppnade sin famn, och jag slank in. De uråldriga granarna bredde ut sina skyddanden grenar över mig. Den barrtäckta stigen gav spänst åt mina steg, och jag lämnade trafikens brus bakom mig.

Jag tog ett djupt andetag och kände hur hela kroppen slappnade av. Benen hittade den rätta takten, och fötterna visste precis vart de skulle klättra, hoppa och balansera för att inte trilla ner i ravinen. Visst, jag var på väg ner till ravinens botten, men ville helst nå dit med min värdighet i behåll och min lekamen intakt. Det här var vår skog. Hit rymde vi från vardagen och här hittade vi våra äventyr.

På ett ställe hade kanten av ravinen rasat ner och fått med sig två mäktiga granar, som nu låg tvärs över den breda bäcken, som var upphov till ravinen. Stigen var blockerad av glänsande lera, så jag var tvungen att klättra upp på den av granstammarna, som såg stadigast ut. Jag tänkte balansera över, till andra sidan av bäcken, men ångrade mig mitt i, tog av mig mina vantar, vände dem ut och in och la dem på stocken för att få något torrt att sitta på.

– Kommer du ihåg, min älskling, hur vi alltid funderade, om vattnet var mer trögflytande så här på våren, eller om det bara såg ut så? Min älsklig log och nickade. Vi satt där på stocken och tittade i vattnet som sakta virvlade under oss. Han vände sig mot mig och frågade:

– Hur går det med saknaden?

– Vet du, i början hade jag som ett stort sår i mitt hjärta. Du tog med dig mer än hälften av mig. Jag trodde att jag inte skulle orka bära min börda. Men då tänkte jag hur du orkade. Hur du alltid tänkte på oss andra, och hur du faktiskt gick själv den sista promenaden, genom de långa sjukhuskorridorerna och ända fram till din dödsbädd. Och även där oroade du dig för barnen och barnbarnen. Om du orkade, så skulle även jag göra det… Och nu är det som ett ärr på hjärtat. Du vet hur det är med ärren; ibland stramar det och gör ont, och ibland känner man bara att de är där.

– Även om jag tog med mig så mycket av era hjärtan, så lämnade jag kvar all min kärlek. Och även min gamla kofta, den där du jämt har på dig.

Min älskade log mot mig, och som en varm vind kände jag hans smekning mot min kind. En koltrast började sjunga, överröstade granarnas mäktiga brus, och fyllde både skogen och mitt hjärta med sin glädjefulla, klara röst. Solen tittade fram mellan dimslöjorna, kittlade min näsa, och fick mig att nysa.

– Men mormor, sitter DU här i skogen, och alldeles ensam!

Ett nyfiket ansikte med tillhörande grön mössa kikade fram över kanten på ravinen. Jag reste mig upp, bad barnbarnet att akta sig och inte trilla ner i ravinen, lovade att jag skulle klättra upp och följa med honom till grillplatsen längre bort i skogen. Hela familjen skulle ju samlas.

Försiktigt började jag min vandring uppåt. Med mig hade jag kärleken. Och den gamla koftan.

Story #7

Jag satt på bussen hem och det var på dagen tre år sedan hon dog och jag åkte den där bussen igen, den som varje helg i många veckor tog mig dit. Till sorgen. Jag satt på bussen och jag grät och grät för varje sekund varje andetag varje gran vi passerade, tog mig närmare graven, sorgen och döden.

Story #6

Jag vaknar med ett ryck! Klockan är blott 06.15 slagen. Som den småbarnsförälder jag är så kan man kanske tänka sig att det är barnet som satt stopp för min skönhetssömn men denna gång ska inte hon skuldbeläggas. Och ska sanningen fram så inträffar detta allt oftare numera. Jag ligger och kvider i sängen medan jag både fryser och svettas, abstinensen är omfattande.

Vad pratar han om? Har undertecknad blivit missbrukare? Svaret är tvetydigt; Ja, jag skulle väl sträcka mig så långt som att säga att det är ett slags missbruk men nej, inte utav droger utan av Proben.

Denna utopi, denna vackra skapelse. Ja superlativen skulle kunna dugga tätt i denna historia men eftersom jag är medveten om att, hör och häpna, inte alla delar detta intresse så ska jag försöka lägga band på mig själv.

Med erfarenheten jag besitter så konstaterar jag ganska snabbt att det är lönlöst att försöka somna om, så jag får helt sonika kravla mig ur sängen och sätta kurs mot nedervåningen. Väl i trappan så gör sig träningsvärken från gårdagens benpass sig påmind och min gångstil får Mira att framstå som någon form av gångproffs. Jag sätter mig buttert ner på en stol med en suck och plirar in i almanackan. Det är nu mindre än en månad kvar tills vi återförenas men allt är relativt! Aldrig förr har fyra veckor kännts såhär långt.

Jag muttrar fram en förbannelse över vintern som så obarmhärtigt har utsatt mig för denna cold turkey, ingen nedtrappning här inte. Nej lätt ska det inte vara. Visst, det är klart att jag skulle kunna åka och hälsa på men man vill ju inte verka för desperat. Man ska ju tydligen verka svårflörtad i dagens samhälle och har vi sagt ett datum så har vi ju det. Ingen mening att sitta här och sura, dags att rosta lite bröd till frukost.

Jag vankar både av och även an. Lukten av det något brända brödet för tankarna till alla härliga burnouter vi haft. Vidare så finns det ett ansenligt urval av liknande exempel. En blick på bänken där det står några glas gör att jag genast får upp bilden på slutrören i huvudet. Och om man när det fortfarande är mörkt ute bara tänder den lilla lampan i köket, blundar med ena ögat, kisar med det andra samtidigt som man vrider lite på huvudet så kan man nästan se siluetten av Proben när man riktar blicken mot köksbordet.

Ni hör ju, man kan inte göra mycket i vardagslivet utan att bli påmind. Jennifer har vaknat och i händerna håller hon två kjolar och frågar vilken hon ska ha på sig idag. Men de enda kjolarna jag kan tänka på är vilka sidokjolar jag ska köpa till min kärlek till sommaren. Min kärlek nummer två alltså, Jennifer kommer ju först. Givetvis. Helt klart. Fast… Nej så är det. Punkt.

Story #4 – Return flight

“Are you ok?” I asked the furiously coughing man in his mid twenties sitting next to me on the flight from Miami to Zürich. “No.” he promptly replied.

This is the only interaction I had with the person who (indirectly and involuntarily) changed the course of my life. But before I tell you about that, let me back up a bit.

My wife and I had just got married and decided to give Florida a shot. We had heard good things about the alligators, the personal trainers and the beautiful drive to Key West. And since my favorite guilty-pleasure is to listen to Will Smith rap about the city where the heat is on, the choice of honeymoon resort was a no-brainer. We had a great time in the sunshine state, but that’s of little relevance to this story. Let me fast-forward to where it gets interesting; the flight back home.

I want to say we were flying KLM. Then my memory of the sick man next to me being Dutch would be more plausible. But then why would we fly through Zürich? This makes no sense! Well… Just go with what I’m saying – it will get clearer. Since me and my wife are both Swedish, we’re not eager to talk to strangers. In this case though, I felt like I had to do something. The man was coughing like crazy, and it looked like he had a bad fever. I worked up the courage to say something to him. I was not ready to have a man die next to me!

“No”. The response was short and to the point.

The day after we returned safely back in Stockholm, I started feeling weird. My throat was numb and I was even more tired than the jetlag should have made me. Two days after our return I was in bed all day with a fever. Three days in I started coughing.

Two weeks with a heavy cough can turn any sane person crazy. Add severe jetlag, fever and insomnia and you start to understand the state I was in. I lost track of time. I wasn’t working during the day (the doctor told me to stay away from human contact) and at nights I was trying my best to sleep. When that didn’t happen I was doing what I usually do when I’m bored: I started programming. There is something very soothing about making pixels form beautiful patterns on a computer screen.

It was during a nightly coding session that I came across a job post on my favorite blog. The job was in San Francisco and looked too good to be true. A company that tried to make a difference in the world by providing people with tools to fundraise and run campaigns. Plus they had free lunch and dinner! I hadn’t thought about working anywhere else than Stockholm but I decided to give their coding challenge a shot. I wasn’t going to sleep anyway.

At 7 AM in the morning, I closed my laptop and once again tried to go to sleep. At 7:15 I realized I wasn’t going to sleep so I reopened my laptop, wrote the last bit of code and hit the send button on the email that I’d been crafting to apply for the job. At 8:30 I finally went to bed. For the first time in weeks, I slept like a child.

I woke up from the fact that it was dark again. Days in January in Sweden are short, and I had just wasted all daylight sleeping. I quickly opened my laptop and logged on to Google Analytics. Before I sent the application with a link to my coding challenge I had made sure to add a bit of tracking. I wanted to know if they were looking at what I had done. I knew that there was about 20-30 people at the company so when the visitors counter went up to 13 unique visitors my heart started beating faster. That same evening, I was asked if I wanted to interview with the company through an email from their VP of Engineering.

10 months later – after lawyers, grumpy embassy people, and much paperwork – I finally sat foot on the 21st floor of 88 Kearny Street, San Francisco. Speaking English all day made me exhausted, but I quickly found my place within the company and have not even once regretted that I gave it a chance.

To the Dutch man who gave me the worst cough of my life, I thank you.

Story #3

Hönsen i Frylle bor i min lada. De äter mina blommor och är nöjda glada. Någon som är arg är jag, som får städa varje dag. Det var min man som ville ha hönsen hit, han förstår inte att de luktar skit. Mira tycker det är spännande och kul, fast det märks att hon tycker tuppen är ful. Hönsen i frylle bor inte längre hos mig, jag har skickat dem med flyget till dig.