Story #52

Det är mycket väntan just nu i mitt liv. Väntan på att kroppen ska komma ikapp, bli frisk.
Men ibland känns det som jag väntar på helt onödiga saker.
På att visarna på klockan ska visa jämnt antal så jag kan gå upp, trots jag legat vaken i timmar.
På att helt enkelt få somna på kvällen eller natten.
På att något av lagen ska vinna fotbollsmatchen så jag kan få gå på toa utan att missa något.
På att komma på hur i hela friden jag ska quilta min lapptäcke-filt som legat på golvet en vecka.
På att få mod att skicka iväg den där ansökan.
På att ta det där steget ut i världen och göra det jag verkligen vill.
Eller helt enkelt sitta och vänta på att vårdcentralen någon gång ska ringa upp på den tid de faktiskt sagt.

Story #51

En gång när jag var 10 år halkade jag på en näbbmus i gräset och bröt min tumme. Musen blev alldeles platt 🙁

Story #50

Dörren till avdelningen var låst, fast det var besökstid. Jag balanserade den plastinslagna mackan på pappersmuggen med stans dyraste kaffe. Hur än jag försökte, så räckte inte händerna till. Låset på dörrens överkant skulle vridas ner samtidigt med handtaget på dörren. En patient på andra sidan dörren uppmärksammade mitt dilemma och var vänlig nog att släppa in mig.

– Stäng inte!

En äldre man kom halvspringande mot mig samtidigt som jag hörde hur dörren gick i lås bakom mig. Han rättade till sin hatt och virade den tjocka vinterkappan tätare omkring sig. Själv stod jag där i min sommarklänning och bara ben i lätta sandaler. Den gamla mannen ställde sin resväska av sprucket läder på golvet och lutade sig mot mig förtroligt.

– Här är de inte snälla, viskade han till mig.

– De låser in folk här, fortsatte han och vände sina ljusblå ögon mot mig:

– Taxin är ju redan beställd, jag ska hem nu. Min fru väntar på mig med nybakade kanelbullar och riktig kaffe. Kokkaffe ska det vara, förstår du.

Jag kände mig lite orolig. Hur skulle jag lösa det här? Jag hade ju ingen aning om ifall mannen på riktigt skulle hem, eller om det var han som var anledningen till de låsta dörrarna. Han kanske var så dement, att han inte förstod varför han var här. Det kunde även vara så att hans fru inte ens var vid liv längre, men han hade glömt det! En förbiilande sköterska såg min vädjande blick och kom fram till oss.

– Men Bruno, står du här, det är ju kaffe snart.

Sköterskan tog tag i den gamla mannens arm och ledde honom neråt korridoren.

– Kom här. Vi ställer tillbaka resväskan och kappan, och så går vi till dagrummet. Idag blir det rulltårta till kaffet, vi firar ju nationaldagen, vet du.

Rörd såg jag efter den gamle mannen och hoppades innerligt, att hans fru verkligen levde, och bjöd honom på kanelbullar och kokkaffe, när han väl kom hem från sjukhuset. Sedan var jag tvungen att le. Mannen bar på sin resväska och från den stack det ut, precis som på serieteckningar, en ensam strumpa.

Story #49

Every now and then I leave my apartment in the city for some quiet time in my spaceship. It’s an old vintage style ship that I bought some years ago. Some would say it’s a piece of junk but it suits me just right. It has everything I need whenever I’m in orbit; my old vinyl record player, a comfy chair, a coffee maker, some nice books and the most amazing view. I’ve decorated the inside of the ship with flowery tapestry from the mid 1900s, have some plants growing in the window and even though the fire place is electric it feels more or less like the real deal. Fellow earthly cruisers will pass by from time to time and I’ll wave to them as they wave to me. But mostly it’s just empty space and the sweet jazz tunes from the speakers. That’s the whole idea with my floating summerhouse.

Story #48

Den unga kvinnan vände sig försiktigt, och lade sig på sidan. En hel evighet, en och en halv månad till, skulle hon bara ligga still på den knöliga sjukhussängen.

– Du vill väl inte att ditt barn föds för tidigt? hade doktorn sagt. Det ville hon inte, men att bara ligga still mellan skrynkliga lakan på sin födelsedag, det var väl ändå hårt. Kafeterian en trappa upp bjöd på både kaffe och bakelser. Försiktigt makade kvinnan sig upp, smet ut från avdelningen, och klättrade steg för steg upp till kafeterian.

Kaffet smakade gudomligt! Kvinnan log och tog första tuggan av en chokladbakelse…

…

Magen krampade, och hela toalettstolen var full med blod.

– Lilla vännen, så mycket är det väl inte, det brukar bara se ut så, sa den gamla, beskäftiga sköterskan, men följde ändå motvilligt med för att kolla. Hon slängde ett öga på toaletten och bleknade. I ett nafs var den unga kvinnan på väg till operationssalen, här var det två liv i fara.

På påsksöndagen 1959 var det en ung kvinna som fick sitt livs bästa födelsedagspresent. Mot alla odds fick hon tillbaka sitt liv. Hon fick även en liten dotter, också hon mirakulöst räddad till liv. På SIN födelsedag.

Story #47

Den tolfte juli var en solig och varm sommardag och året var 1991. På kvällen hade jag lagt min tjugo månader gamla son och själv låg jag i soffan. Jag var ganska stolt över mig själv efter dagens insatser.
Ni kanske undrar varför? Jo, det var så här: Jag var i fullgången graviditet och magen var så stor så att ligga på alla fyra och plocka jordgubbar, laga mat och lägga en liten krabat var inte ett lätt arbete för mig.

Jag låg där i soffan och tittade på TV och helt plötsligt kände jag värkarna smyga sig fram. Jag låg kvar i soffan och tänkte på att om några timmar blir det den 13:e. Barnet ska inte komma på den dagen eftersom det är ett otursnummer. Det hade jag fått höra hela mitt liv. Mitt bland mina tankar klappade jag försiktigt på min mage och min baby.

Värkarna fortsatte att stiga och tiden var inne för att packa och åka till sjukhuset. Klockan var då 01:00 på natten.

Den 13 e juli kl. 02:45 födde jag en flicka och det var på min födelsedag. Den bästa födelsedagspresenten någonsin.

Story #46

I went to Sydney, Australia in 2009 and stayed for 6 months. I went to Bondi beach for wave surfing almost everyday. I Love to surf!

Story #44

I thought I was happy, I felt happy at least. We were together for the better part of three years, we lived as one in our apartment the whole time, from day one. We had the same interests; loved the same TV-series, movies and played the same computer games. Everything just felt perfect, it was as if I’ve found my soulmate.

Time went on, after a year I was still confident that I was in the right place. I could even consider marrying this woman even though I have always felt that marriage is a waste of time and money. We knew every little detail about each other, damn it was an awesome feeling. What could go wrong, how could this relationship end?

The normal day we spent mostly together, watching something, playing games and occasionally going to town to the cinema or shopping. We didn’t have that much money so there weren’t really a lot we could do outside so the cinema was the thing we mostly did when we had a little extra money.

After a while, around two years maybe our relationship just started to fall apart. In the end we really had nothing in common except for games and movies. She was the kind of girl that wanted to go see the whole world, live in all the big cities, go famous, living in the upper world. She got depressed knowing she couldn’t do any of that because of our economic situation. I on the other hand lived one day at the time, she wanted a planned out life while I just tried to survive and make the most out of every day. There was nothing I really craved, sure it would be nice with a trip to the beach for a few weeks but do I need it? No I don’t, just living and having loving people around me is more than enough. Living in a smaller town rather than the capital is just fine for me. She also wanted to change me on a personality basis, a thing a normal human being cannot change, it’s a thing that is impossible to change.

She was a dominant woman and I was a man that is impossible to dominate, we were a perfect couple in that sense but she grew tired of me and I of her, we started fighting a lot over meaningless things. I would say most of our fighting I had no part in starting it but I’m sure she felt the same way. We almost stopped talking completely in the end, the last months we spoke to each other while eating but other than that we kept to ourselves even though we sat next to each other. When I finally got the courage to break up with her, she was gone only a few days later, leaving our expensive apartment to me. It was clear that she didn’t love me the way I thought she did. As I was the only one working in our relationship it felt like I was being used, used to take care of her. I never felt depressed or anything the like during our three years, I guess I have a strong psyche.

I had quite a lot of sleeping problems the last year in our relationship, it could take me hours to sleep but I thought it was just me being stressed or excited. After all this I sleep perfectly. While I thought I was not depressed I’m starting to realize I am the best when it comes to unconsciously tricking myself into feeling fine, just fine. Now however I am the happiest I have been in many years with wonderful friends who stuck by me, they are few but I love them all.

Story #45

Mitt bästa födelsedagsminne var när jag fyllde 10 och fick en kattunge. Jag väcktes på morgonen av att jag blev grattad med sång och presenter. Och så låg Baghera i en liten brödkorg.

Story #43

Värmen steg på Botbygårdsvägen 1. De två trevåningshusen stod i utkanten av staden, alldeles vid skogen och havet. Gården mellan husen bestod av en smal remsa klibbig asfalt för bilar, och en stor gräsmatta. För barnen, så klart.

Gräset prasslade under våra bara fötter. Ett gäng på tjugo barn höll på att leka ridskola. Nedre delen av våra kroppar var hästen, och övre delen fick göra sitt bästa med att styra hästen, och hålla i tyglarna. Jag skrittade med mitt rostbruna sto i en perfekt ring runt flaggstången.

– Och nu ökar vi till trav, ropade jag.

Detta orsakade genast en seriekrock. Minsta fölet hade tvärstannat, och alla andra hästarna snubblade på henne.

– Vad är trav för något? frågade minsta fölet.

Alla andra hästarna satte genast igång och visade. För säkerhets skull undervisades minsta fölet även i galopp. Så kunde vi starta igen. Jag ropade mina kommandon och vi skrittade, travade och galopperade runt flaggstången. Plötsligt skenade Marias häst iväg, ända bort till sandlådan. Jag följde henne med blicken, och kom på:

– Nu vet jag, vi bygger hinder, så våra hästar får hoppa!

Det bröt ut en febril verksamhet. Entusiastiskt släpade vi fram hinkar och spadar från sandlådan, granris, stenar och stockar från skogen, och minsta fölet slet och drog med sig kvasten, som tillhörde gårdskarlen, farbror Tilles.

Hinderbanan blev svår. Hästarna snubblade, kastade av sina ryttare, och fick stanna ibland för att tråckla loss mista fölet från något hinder. Det gick dock bättre och bättre hela tiden. Efter ett femtiotal varv galopperade vi alla riktigt fint. Då hände det! Farbror Tilles kom springandes mot oss:

– Vad i hundan gör ni med gräsmattan, rackarungar!

– Fort, efter mig! Jag ledde hela hästflocken i galopp mot min bästa buske.

– In här, det här är ett jättebra gömställe, ropade jag, vände mig om och såg att minsta fölet hade kommit efter, och underläppen darrade på henne olycksbådande.

– Ingen fara, jag räddar dig!

Jag sprang fram till minsta fölet, tog hennes hand, och tillsammans galopperade vi in i säkerhet. Andfådda kikade vi mot flaggstången. Gräsmattan hade förvandlats till stenhård lera under våra fötter, men ringen runt flaggstången var perfekt rund.

Farbror Tilles tog sin kvast, och hötte med den mot oss. Vi fick bråttom krypa längre in i busken.

Gräsmattan blev inte sig lik förrän nästa vår, och farbror Tilles kallade mig ”rackans vildhäst” hela hösten och vintern.