Story #43

Värmen steg på Botbygårdsvägen 1. De två trevåningshusen stod i utkanten av staden, alldeles vid skogen och havet. Gården mellan husen bestod av en smal remsa klibbig asfalt för bilar, och en stor gräsmatta. För barnen, så klart.

Gräset prasslade under våra bara fötter. Ett gäng på tjugo barn höll på att leka ridskola. Nedre delen av våra kroppar var hästen, och övre delen fick göra sitt bästa med att styra hästen, och hålla i tyglarna. Jag skrittade med mitt rostbruna sto i en perfekt ring runt flaggstången.

– Och nu ökar vi till trav, ropade jag.

Detta orsakade genast en seriekrock. Minsta fölet hade tvärstannat, och alla andra hästarna snubblade på henne.

– Vad är trav för något? frågade minsta fölet.

Alla andra hästarna satte genast igång och visade. För säkerhets skull undervisades minsta fölet även i galopp. Så kunde vi starta igen. Jag ropade mina kommandon och vi skrittade, travade och galopperade runt flaggstången. Plötsligt skenade Marias häst iväg, ända bort till sandlådan. Jag följde henne med blicken, och kom på:

– Nu vet jag, vi bygger hinder, så våra hästar får hoppa!

Det bröt ut en febril verksamhet. Entusiastiskt släpade vi fram hinkar och spadar från sandlådan, granris, stenar och stockar från skogen, och minsta fölet slet och drog med sig kvasten, som tillhörde gårdskarlen, farbror Tilles.

Hinderbanan blev svår. Hästarna snubblade, kastade av sina ryttare, och fick stanna ibland för att tråckla loss mista fölet från något hinder. Det gick dock bättre och bättre hela tiden. Efter ett femtiotal varv galopperade vi alla riktigt fint. Då hände det! Farbror Tilles kom springandes mot oss:

– Vad i hundan gör ni med gräsmattan, rackarungar!

– Fort, efter mig! Jag ledde hela hästflocken i galopp mot min bästa buske.

– In här, det här är ett jättebra gömställe, ropade jag, vände mig om och såg att minsta fölet hade kommit efter, och underläppen darrade på henne olycksbådande.

– Ingen fara, jag räddar dig!

Jag sprang fram till minsta fölet, tog hennes hand, och tillsammans galopperade vi in i säkerhet. Andfådda kikade vi mot flaggstången. Gräsmattan hade förvandlats till stenhård lera under våra fötter, men ringen runt flaggstången var perfekt rund.

Farbror Tilles tog sin kvast, och hötte med den mot oss. Vi fick bråttom krypa längre in i busken.

Gräsmattan blev inte sig lik förrän nästa vår, och farbror Tilles kallade mig ”rackans vildhäst” hela hösten och vintern.