i follow. your shadow.
IN THE DARK. I AM LOST.
FIND THE STRANGERS,
shelter them.
Give me food. Let me in.
darkness of light, I fli mi kite.
in (space) i find
a different/kind.
do not describe what you can’t feel.
I describe. the un.real
OFFENSIVELY -taken-
Stirred up and shaken.
YOU’RE GONE FOR GOOD.
GIVE ME MORE FOOD.
take care caretaker.
leave me bare undertaker.
This world we will leave
in sorrow dismay.
As I find more emotions to put
UP FOR DISPLAY.
Days went by. She still had not believed it. But she could deeply feel her heart cracking. She could feel a hole, the size of her melancholia, being shaped in her heart. She had not yet believed what he had turned into, what he had done to her. But she had forgiven him, long long ago. She even missed him. A day wouldn’t go by for her, without thinking of him for hours. She went over every single memory, good or bad. She relived every moment of their old times with every little part of her soul.
“What happened?” She would ask herself, “When did it all began?” she would ask herself, not believing it yet. She dreams of him all night long. “Where is he now? Who is he sharing himself with? How can he be smiling without me?” She asks those photos, Ah! Those photos.
She still cannot believe it, yet she is still so hopeful. She has faith in him. “He would come back” she thinks, “He will realize who he really is. He will realize they don’t deserve even one moment of him. He will come back and make up for everything. He will come back, running to me, to hold me like when I was a baby. His baby girl. His cherry loving baby girl. He will come back and stare at me like he used to”. “He will come back” she repeats like a mantra. “He will come back”, she believes with every bit of her being,
“He will come back.”
– Helia, Calgary, AB, Canada
She was studying in her room when he texted his first words to her: “Hello, I’m a friend of your best friend, I study at law school, my name is Sefa by the way.”
Three days later they met for a coffee and their own little adventure began.
“The colour of you hair is like the trees in autumn (different shades of brown and yellow)” he said to her.
She smiled and kissed him, thankful for their love.
Now, they’ve been together for 11 months. They spend time mostly at home, watching, eating, sleeping and loving each other. She knows that she has the greatest man and she wants to make something special for him, to thank for the love that he has for her and show her love for him. ”
– Emine Yilmaz, Istanbul
It was dark and cold.
Sometimes it got sunny.
But sun was not always there.
I was a silent girl.
…And silently, I found you.
I shouted for a camera. To teach children about photography.
You had an old second-hand camera (that never worked).
But you raised your hand.
Anyways.
We found each other. In the most perfect sense.
We bounded so quickly, so deeply. We bounded miraclely.
We decided to spend the rest of our life with each other.
Oh.
What an amazing decision.
We stand by a window that opens to the hugest forest.
We stand, holding hands.
Sun pour down on our face. Like honey.
It will never be cold again.
World is shining with love.
Our love.
– Setareh, Tehran
Started in valentine day, I gave her a lollipop candy. I think i have a feeling for her. Her smile totally made my day. But I dont know there’s a chance or not to get her heart, let the time answer it.
– Pambayun Yoga Bagus, Bandung, Indonesia
Dörren till barnkammaren på Botbygårdsvägen ett knarrade när storasyster gläntade på den.
– Vart ska du, jag vill med, viskade mellansyster. Lillasyster vaknade, ett rufsigt huvud stack fram under täcken:
– Är det morgon nu? Jag kommer med!
Beslutsamt grävde lillasyster sig fram genom ett virrvarr av täcken. Tillsammans smög systrarna genom vardagsrummet och hallen till köket. Rejäl Frukost. Barn behöver en Rejäl Frukost för att orka, hade Mamma lärt dem.
– Jag tycker att puffar är en Rejäl Frukost, bestämde mellansyster.
– Men är det Veckoslutet nu? Puffar äts ju bara på Veckoslutet, undrade lillasyster. Storasyster funderade ett tag.
– Ja, det är Veckoslutet nu, föräldrar sover länge på Veckoslutet.
Storasyster drog fram stolen och ställde den framför köksskåpet, klättrade upp på den, ställde sig på tårna och lirkade ner paketet med puffarna från översta hyllan. Det utbröt en kort diskussion om huruvida det var även en Bastudag idag, och är det möjligt att dricka Bastudrickan redan på morgonen, före bastun. Flickorna bestämde, att det gick bra att dela på en flaska Appelsindricka. Beslutet följdes av en mycket noggrann procedur; storasyster hällde dricka i tre lika stora glas, försiktigt, lite i taget, så att alla skulle få lika mycket. Lillasyster fick välja glas först och storasyster sist. Alla var nöjda, och tyckte att de hade fått glaset med mest dricka i.
Stämningen var glad när flickorna njöt av sin frukost, och bytte sedan nattlinnen mot lätta sommarklänningar. I hallen uppstod ett problem. Ingen av systrarna var speciellt duktig på att knyta skor. Gemensamt bestämde de att gå ut barfota.
– Skorna är en onödig uppfinning på sommaren, tyckte storasyster och öppnade beslutsamt ytterdörren. Stentrapporna som ledde dem tre våningar ner till gården kändes lena under de bara fötterna, när flickorna tumlade ut.
– Kolla här, det går att göra spår på gräsmattan! Glatt drog lillasyster sina fötter genom det daggvåta gräset. Ett tag skapade systrarna kringelikrokiga stigar på gräsmattan innan de riktade sina steg mot skogskanten, där det växte yviga buskar av vildhallon.
– Jag vet! Vi gör en frukostfest på Slottet vid den Platta Stenen. En prinsessornas frukost, log storasyster.
Ivrigt satte prinsessorna i gång med arbetet. Frukosten dukades fram på den flata stenen vid skogskanten: Hallonen och blåbären som hittades i skogens skafferi placerades varsamt i skålar hopflätade av lönnlöv. Ett stort löv från hästhov fick tjänstgöra som fat för smultron och harsyra. Storasyster och lillasyster samlade ihop dagg från daggkåporna i bägare gjorda av blåklockor, medan mellansyster skuttade iväg till Mammas grönsaksland. Där hittade hon både sallad och ärtor, samt morötter som hon tvättade noggrant vid havets strand.
Festfrukosten var färdig, men först behövdes det blommor till prinsessornas hår. Alla vet, att prinsessor är fina redan vid frukost. Blommorna hade en benägenhet att ramla ner från storaprinsessans och mellanprinsessans hår, medan de satt fast fint i lillaprinsessans virrvarr till frisyr.
– Vi gör en trollfrukost istället, bestämde sig storaprinsessan, rufsade till sitt hår, och fick blommorna att stanna fint på sin plats.
Ackompanjerad av sång och skratt njöt trollen av sin frukost, och ställde sedan till med en vild dans i skogen; Mellan tallarnas ståtliga stammar, över stubbar och sten, genom täta dungar av små granar studsade trollen medan mossan sviktade mjukt under deras fötter. Svettiga stannade trollflickorna vid den Stora Stenen; Vad skönt det skulle vara med en simtur! Stortrollet ledde sin skara av troll mot hemmet.
– God morgon mina gullungar, hälsade Mamma glatt, när trollen dundrade in, för att hämta sina baddräkter och handdukar.
– Frukosten är klar.
– Vad då frukosten? Vi har redan ätit frukost två gånger.
Trollen var förbluffade. Stortrollet tittade på gökuret som tickade hemtrevligt på köksväggen, och förkunnade sedan vist:
– Klockan är ju redan halv tolv, det är dags för lunch nu.
Mamma tittade på sina små troll och log:
– Eller så är klockan sex, om man tittar riktigt noga.
– Saila, Kil
One time I ate dirt. I liked it. I feel healthy, kind of.
This other time I ate an egg. I felt more like a dino.
Next I think I will eat ceramic. Will I feel shiny? Who knows.
Why do I do these things? Because science. Science needs me and I need science. The need is more of a partnership though. Where we grow with each other, not because of each other.
– Alexis Hebert, Kirkland
When I was a little girl, I spent a lot of time with my grandparents in China, as my parents drew up their divorce and fought about who didn’t want me or who didn’t want me more than the other.
I didn’t mind at all not being wanted by my parents because I enjoyed spending time with my grandparents so much. My grandmother is the kindest person I know, whom I love more than anyone else on this Earth. She is the most wonderful wife, mother, and grandmother with endless admiration and love from all those she surrounds herself with. My grandfather was a stern and strict man that was often cold and un-animated towards his family. Having been a soldier for most of his life, he had strict morals and believed that strength was the greatest trait a person could possess.
With all the memories that I shared with my grandparents the ones I remembered the most vividly involved me sitting on my grandma’s lap listening to the stories that my grandfather created. His stories were often ridiculous but the more ridiculous they were the more they caught my attention.
Once he told me a story about little people that lived in the clouds and planned to cause mischief upon me when I fell asleep, I was so afraid I barricaded myself with my army of stuffed animals
Even as a young lady about to graduate from university I still sleep guarded by the Royal Plushie Defense Force.
– Teresa Lu, Blacksburg
Ensi kertaa tavatessamme liitelit suoraan sydämeeni. Tulit kuin satukirjasta karannut touhukas keiju, avasit käsilaukkusi, vedit reippaalla otteella esille kaikkein tärkeimmät: puolialastoman barbin, patalapun ja kissanlelun. Sitten napsautit laukkusi kiinni, katsoit suoraan silmiini ja sanoit: “nyt leikitään”. Ja minä olin myyty, tulvillaan pakahduttavaa onnea ja ihmetystä siitä, miten neljävuotiaalla on noin mahtava lumovoima.
– Eliisa Lehtomäki, Vantaa
I am a graphic designer and photographer from New Delhi, India.
My story is that I have a crazy OCD when it comes to my work. A tiny dot extra and I will redo the whole thing. But my life and space is messy and chaotic. Pretty much how i like it.
An inclination towards art in my school wasn’t seen as something viable or appreciative. My dedication for graphics was often seen as absurd and not focused. Thanks to a bunch of crazy and cool parents I am still doing what I love the most!
– Mana, New Delhi
