Story #276

Augustimånen lyser över min trädgård. Jag lyfter upp minstingen mot min axel. Underbart mjuk och följsam är han, där han snusar magen full med modersmjölk. En stor kärlek fyller mitt hjärta, och sedan hoppar hjärtat in i halsgropen! Genom fönstret ser jag någonting stort och grått bland skuggorna under äppelträden.

Kunde det vara en elefant? Jag har läst, att i Sri Lanka dör årligen 50-100 människor i sammandrabbningar med vilda elefanter. Men nu befinner vi oss i Värmland. Jag har inte hört talas om elefantattackerade värmlänningar. Jag har inte hört talas om värmländska elefanter heller.
Kunde det vara ett spöke? Mina barn har någon gång nämnt en grå dam, som är snäll, men lite genomskinlig. Detta har jag avfärdat som barnens livliga fantasier, även om det sägs, att den förra ägarinnan till vårt hus går igen. Hennes stora sorg var att hon inte fick några barn, som kunde ha fått ärva denna vackra, en aning förfallna, men ack så underbara 1800-talsvilla, som har blivit vårt hem.

Den gråa figuren flyttar på sig, brer ut sig på något vis, och genom att stirra ut intensivt kan jag urskilja sju smala ben. Sju ben! Då är det definitivt inte fråga om en barnkär fru från adertonhundratalet. Medan jag letar i minnet efter sjubenta djur delar skuggan på sig. En älgko med två kalvar! Noga visar mamman sina barn hur hon plockar äpplen från våra träd, och hur de små kan kalasa med fallfrukten.

Ta väl hand om dina små, tänker jag. Mina små sover, även minstingen, som nu har rapat färdigt. Jag lägger honom i vaggan, kryper in mellan mina svala lakan, och känner mig nöjd. Jag har också lärt mina barn lite om maten. Imorgon ska vi äta egenbakat bröd till frukost. Till filen blir det blåbär, som så väl sjuåringen, som fyra- och två-åringen har hjälpt mig att plocka ”hemma hos älgen”, i skogen.

– Saila, Kil

Story #272 – Muisto

Lapsena asuin maalla, metsän reunassa. Mummo oli tulossa pesemään pyykkiämme. Äidillä oli paljon töitä, koska hän oli kylän paras ompelija. Siihen aikaan pyykki pestiin saunassa, jossa oli suuri pata. Padan alla oli tuli, joka lämmitti kylpyveden. Nyt mummo laittoi siihen pyykin ja omatekoista saippuaa. Kun pyykki oli kiehunut, se nostettiin kahdella kepillä vauvan kylpyammeeseen. Kaivosta nostettiin huuhteluvesi. Pyykkinarut olivat pihan koivuista toiseen vedetty. Suurimmassa koivussa oli narukeinu, jolla pääsi melkein taivaaseen. Olin kerännyt käpyjä, joilla hellalla kiehui keitto mummollekin. Äiti pyysi, että saattelisin mummon omaan kotiinsa. Mummoa pelotti kulkea tietä, joka oli lyhyempi matka, mutta kulki hautausmaan läpi. Minulle tie oli tuttu, olin usein hakenut sitä kautta äidille kermaa kahviin. Olin silloin ehkä 6 tai 7 vuotias. Saatoin mummon kotiinsa asti.

– Nelly, Helsinki

 

Story #271

Sometimes being different can be the worst thing in the world.

People can be very mean to those who look, or feel, or think different from them.
Growing up, I got bullied for so many of those things that were different about me…No one used the word “different” though.

“Weirdo”; “nerd”, “loser”, “freak”, “gay”…These were just some of the nicknames they gave me growing up.  And those are the nicer ones.

I loved books, much much more than the other kids did (books were a lot nicer company than most people I knew).  I think that’s how I got “nerd”.  It also didn’t help that I have been wearing glasses since I was 8.

As for “weird” and “freak”, I’m pretty sure I got those because of Harry Potter–I used to pretend I was him.  I knew all of the spells in the wizarding world by heart, and more than once, unforgivably, whispered “Avada Kedavra” when some of the meaner bullies got to me.

I don’t even know how they came up with all the other names.

***

Anyway, I wrote this because a few days ago I had the most wonderful dream.

In my dream I was about 15 years older.  I still wore dorky-looking glasses, but my friends (I seemed to have found several good ones) didn’t think I looked dorky at all.  In fact they thought I looked pretty good.

My favorite part, was that in the dream I grew up to be a writer.  I had just released a book, a novel, which was about to become a huge success.  And people were saying that it was one of the best books they have ever read.   They were saying they loved it so much because it was one of a kind.  I just might have it in me to come up with something like that.  After all, I am different.  And sometimes, being different can be the coolest thing in the world.

– Martin, Singapore

Story #270

Hi! I am a unicorn and i like to fly high over the clouds, i have big white wings and long hair. I am eleven years old and i live in a city who called Aleiancia! In this city we go in shool,shopping and play in the playground. I like shool, it is fun to learn new things and i like to sitt in the classroom and work in our mathbooks! I actually just have one friend in school and she’s name is Rikki! Rikki is a talking banana and we do everything together!  So this was a little story about me, the lonely unicorn.

– Zarah, Västerås

Story #253

Helt utan förvarning dyker min fru upp framför mig, mitt i morgonkaffet, och spänner ögonen i mig. Orden sprutar ut ur munnen och jag gör mitt yttersta för att samla in så mycket information som möjligt. När hon fått sitt meddelande deklamerat så förflyktigas hon lika abrupt som vid ankomsten. Kvar lämnades jag helt perplex med skägget i brevlådan. Kommandot, ja inte var det en förfrågan i alla fall, gick under devisen: ”OM DU KAN SKRIVA OM EN BIL SÅ KAN DU SKRIVA OM NÅGOT JAG VILL OCKSÅ”. Och ja, att skriva med versaler känns som det bästa sättet att återge det inträffade såhär i textform.

Jag kliar mig lite fundersamt i huvudet samtidigt som ”det här går ju inte…” formuleras i mina tankar. Men samtidigt, speciellt med tanke på ämnet, vill jag inte vara pretentiös och svika vederbörande. Och kanske även till stor del p.g.a att det är hennes dignitet att styra och ställa…

Vi kan börja med att backa bandet lite och här ser jag en möjlighet att kunna förklara och kanske t.o.m be om ursäkt till alla inblandade. Den senaste tiden har bekantskapskretsen fått uppleva något obskyrt när de inlett konversationer med mig. ”Kan du hjälpa till att flytta nästa vecka?”, ”Hur har du gått tillväga för att få en sådan välutvecklad smile-muskelatur?” och även mindre saker som ”Kan du skjutsa mig till stationen?” är endast ett axplock av exemplen som finns. I bästa fall har man fått någon form av grymtande tillbaks som svar men allt för ofta har det bara gått mig helt förbi.

Så den enda legitima frågan är naturligtvis: Har Leo blivit ett självupptaget svin med ett så stort ego att det inte finns utrymme för någon annan? Mja, det är lite mer komplicerat än så. Det är nämligen så att jag levt i ett rus under en tid. Ett lyckorus. Förklaringen till vad som är upphovet till detta rus för oss tillbaka till det där med skägget i brevlådan. Jag kan inte komma på något ord som känns motiverat att använda. Om jag så fyrade av hela mitt artilleri av lovord så skulle det inte komma i närheten av att göra denna händelse rättvisa.

I det här skedet inser jag att den här texten inte är särskilt progressiv och att jag mest har trasslat in mig i vad som skulle föreställa en ansenlig krönika om en händelse. Jag ser faktiskt ingen annan utväg än att vara helt transparent och gå rakt på sak: Jag och min underbara hustru ska bli föräldrar igen och vår fantastiska dotter ska få ett syskon. En otroligt stor insättning på livskvalitétskontot!

– Leo Hägg, Kil

Story #269 – Jack & Jill

Jack and Jill live in a children’s book.

They are characters in a nursery rhyme that have been conditioned to act according to the author’s story.

Every time a reader flips to their page, Jack and Jill would automatically be thrown back into acting from the first verse – Jack and Jill went up the hill to fetch a pail of water. Jack fell down and broke his crown and Jill came tumbling after.

One cannot imagine how many times both Jack and Jill would have to climb the same hill, carrying the same pail, reaching the same well, to find themselves tumbling down over and over again and hurting the same spot on Jack’s head . Ouch, it really does hurt especially when it had to be repeated for countless times.

When the book is closed, Jack and Jill would take a breather from all the falling and tumbling, and wander off to the other pages to either play hopscotch with Humpty Dumpty, chase ducks in Old MacDonald’s farm or walk Mary and her little lamb to school. But everyone knows when the book is opened. There will be gasps in the air as the sky cracks up to the same scene – a child’s nursery. The characters would scramble back to their own pages, getting ready in their position for action.

A chubby hand would loom over to turn its pages and sometimes, when the reader’s drool dropped on the page, the characters would be drenched, leaving a spot on the page a little crinkled when it dried up.

One day, as Jill was braiding Mary’s hair and Jack was playing cards with Little Miss Muffet, their world shook violently followed by a loud thud. The book was opened. On Jack and Jill’s page. But the sky is not the nursery that they used to see.

The sky was instead filled with very tall trees. The branches were swaying softly and they could see some butterflies and grasshoppers flying and hopping across the sky. They could hear birds chirping and bees buzzing but there were no children to be seen.

“Did our reader drop the book at this strange place by accident?” Jack asked. “I don’t know Jack but I’m scared,” said Jill.

Jack, the braver one decided to explore. He ran up the hill and climbed on top of the well, then stretched his hands as far as he could reach. Something happened. His fingers pierced through their sky and into the other world. A butterfly landed on one of his fingers, then flew away. Both Jack and Jill watched with awe.

Then Jack was the first to speak, “Let’s just get out of here! Out of this book into their world! Then I don’t have to hurt my head ever again”.
Jack pushed himself out of the book and found himself struck with the beauty of a cool green forest.

“So?” Jill broke the silence from below.

“You will have to see this for yourself,” Jack replied with a smile, then stretch his right hand into the book to help pull Jill out of the page.

– Teresa Chin, Malaysia

Story #268

She is a cat, like many others: tail, ears, fur…except her eyes. She has different eyes, really, one green and the other is brown. She likes coffee with croissant and confiture, France, music. But in fact her heart belongs to her beloved lion and their baby kitty. She is happy.

– Natalia, Moscow

Story #267 – Obsessed with Batman

People thing I’m an ordinary, lazy teen and like always they have there ninicknames, often Pig-ham. But I’d say I’m more of a Batpig, Batham I mean Batman. In four years they will see I will have completed the  training that will make make me unbelievable, strong, and powerful! … but I ‘ll start tomorrow .

– Emily Higham, Stoke-on-Trent

Story #266

The little pig decided it was time to try some new things so he went to a yoga class. He tried to do a headstand but his ears got in the way which made him very upset.  Fortunately, Mr.Pig’s friend the Goat, made him feel a little bit better because as he pointed out, he couldn’t even sit down properly and cross his legs…

– Nikolina, Edmonton

Story #265

There is a dog, his name is Ugo and he is a orange viszla. He can fly with his long ears in the north italian Sky. He also have a good friend, another dog, a female b/w Setter called Palma. They plays all the days in the Sky. They want to explore the word.

– Massimo Papaiz, Sesto al Reghena