En tjej som blir till en vuxen utan att veta vad hon ska göra mitt sitt liv och har haft en massa förväntningar på sig själv och blir enkelt besviken och omotiverad. På det senaste året av det unga vuxenlivet så har hon hittat sig själv mer och mer, men kan fortfarande känna en osäkerhet i sig själv. Hon hoppas att hon får ett tecken om att hon går på den rätta vägen och att i slutändan, inte göra sig själv eller någon annan besviken.
– Aida, Uppsala/Stockholm
One day 13 year old me got lost in the middle of a huge forest in the middle of northern Scotland with nothing but a jack Russell named scruff and a compass. I managed to find a broken hut in which I slept in overnight. It eventually took me and scruff 8 hours to get back to where we started.
– Shona, Glasgow
beggar
Flying in every scene that is lying on the pavement of the street musics which pass one by one in the mind interrupting every other time by the sound of “ dingggggg “ and then a scene or a song belongs to someone else , don’t know how to react , be happy because he doesn’t have to pass another day thirsty of food or sad of loosing other adventure in a masterpiece , His only comrade now is a ply of tissue which sooner or later will farewell him and hands to hands of wind will abandon him . a couple of imaginary miles over there an empty cup of tea left alone once filed with the warmness of hope but now longing for another cheers , so he rather putting his body just there , let the passersby think he is there but he is playing the Romeo he is falling in love with Juliet and then he will die for this love or maybe he is playing a song so pleasing to ears which silence of street can just describe it.
…………………………
– Hamed, Tehran
i follow. your shadow.
IN THE DARK. I AM LOST.
FIND THE STRANGERS,
shelter them.
Give me food. Let me in.
darkness of light, I fli mi kite.
in (space) i find
a different/kind.
do not describe what you can’t feel.
I describe. the un.real
OFFENSIVELY -taken-
Stirred up and shaken.
YOU’RE GONE FOR GOOD.
GIVE ME MORE FOOD.
take care caretaker.
leave me bare undertaker.
This world we will leave
in sorrow dismay.
As I find more emotions to put
UP FOR DISPLAY.
Days went by. She still had not believed it. But she could deeply feel her heart cracking. She could feel a hole, the size of her melancholia, being shaped in her heart. She had not yet believed what he had turned into, what he had done to her. But she had forgiven him, long long ago. She even missed him. A day wouldn’t go by for her, without thinking of him for hours. She went over every single memory, good or bad. She relived every moment of their old times with every little part of her soul.
“What happened?” She would ask herself, “When did it all began?” she would ask herself, not believing it yet. She dreams of him all night long. “Where is he now? Who is he sharing himself with? How can he be smiling without me?” She asks those photos, Ah! Those photos.
She still cannot believe it, yet she is still so hopeful. She has faith in him. “He would come back” she thinks, “He will realize who he really is. He will realize they don’t deserve even one moment of him. He will come back and make up for everything. He will come back, running to me, to hold me like when I was a baby. His baby girl. His cherry loving baby girl. He will come back and stare at me like he used to”. “He will come back” she repeats like a mantra. “He will come back”, she believes with every bit of her being,
“He will come back.”
– Helia, Calgary, AB, Canada
She was studying in her room when he texted his first words to her: “Hello, I’m a friend of your best friend, I study at law school, my name is Sefa by the way.”
Three days later they met for a coffee and their own little adventure began.
“The colour of you hair is like the trees in autumn (different shades of brown and yellow)” he said to her.
She smiled and kissed him, thankful for their love.
Now, they’ve been together for 11 months. They spend time mostly at home, watching, eating, sleeping and loving each other. She knows that she has the greatest man and she wants to make something special for him, to thank for the love that he has for her and show her love for him. ”
– Emine Yilmaz, Istanbul
It was dark and cold.
Sometimes it got sunny.
But sun was not always there.
I was a silent girl.
…And silently, I found you.
I shouted for a camera. To teach children about photography.
You had an old second-hand camera (that never worked).
But you raised your hand.
Anyways.
We found each other. In the most perfect sense.
We bounded so quickly, so deeply. We bounded miraclely.
We decided to spend the rest of our life with each other.
Oh.
What an amazing decision.
We stand by a window that opens to the hugest forest.
We stand, holding hands.
Sun pour down on our face. Like honey.
It will never be cold again.
World is shining with love.
Our love.
– Setareh, Tehran
Started in valentine day, I gave her a lollipop candy. I think i have a feeling for her. Her smile totally made my day. But I dont know there’s a chance or not to get her heart, let the time answer it.
– Pambayun Yoga Bagus, Bandung, Indonesia
Dörren till barnkammaren på Botbygårdsvägen ett knarrade när storasyster gläntade på den.
– Vart ska du, jag vill med, viskade mellansyster. Lillasyster vaknade, ett rufsigt huvud stack fram under täcken:
– Är det morgon nu? Jag kommer med!
Beslutsamt grävde lillasyster sig fram genom ett virrvarr av täcken. Tillsammans smög systrarna genom vardagsrummet och hallen till köket. Rejäl Frukost. Barn behöver en Rejäl Frukost för att orka, hade Mamma lärt dem.
– Jag tycker att puffar är en Rejäl Frukost, bestämde mellansyster.
– Men är det Veckoslutet nu? Puffar äts ju bara på Veckoslutet, undrade lillasyster. Storasyster funderade ett tag.
– Ja, det är Veckoslutet nu, föräldrar sover länge på Veckoslutet.
Storasyster drog fram stolen och ställde den framför köksskåpet, klättrade upp på den, ställde sig på tårna och lirkade ner paketet med puffarna från översta hyllan. Det utbröt en kort diskussion om huruvida det var även en Bastudag idag, och är det möjligt att dricka Bastudrickan redan på morgonen, före bastun. Flickorna bestämde, att det gick bra att dela på en flaska Appelsindricka. Beslutet följdes av en mycket noggrann procedur; storasyster hällde dricka i tre lika stora glas, försiktigt, lite i taget, så att alla skulle få lika mycket. Lillasyster fick välja glas först och storasyster sist. Alla var nöjda, och tyckte att de hade fått glaset med mest dricka i.
Stämningen var glad när flickorna njöt av sin frukost, och bytte sedan nattlinnen mot lätta sommarklänningar. I hallen uppstod ett problem. Ingen av systrarna var speciellt duktig på att knyta skor. Gemensamt bestämde de att gå ut barfota.
– Skorna är en onödig uppfinning på sommaren, tyckte storasyster och öppnade beslutsamt ytterdörren. Stentrapporna som ledde dem tre våningar ner till gården kändes lena under de bara fötterna, när flickorna tumlade ut.
– Kolla här, det går att göra spår på gräsmattan! Glatt drog lillasyster sina fötter genom det daggvåta gräset. Ett tag skapade systrarna kringelikrokiga stigar på gräsmattan innan de riktade sina steg mot skogskanten, där det växte yviga buskar av vildhallon.
– Jag vet! Vi gör en frukostfest på Slottet vid den Platta Stenen. En prinsessornas frukost, log storasyster.
Ivrigt satte prinsessorna i gång med arbetet. Frukosten dukades fram på den flata stenen vid skogskanten: Hallonen och blåbären som hittades i skogens skafferi placerades varsamt i skålar hopflätade av lönnlöv. Ett stort löv från hästhov fick tjänstgöra som fat för smultron och harsyra. Storasyster och lillasyster samlade ihop dagg från daggkåporna i bägare gjorda av blåklockor, medan mellansyster skuttade iväg till Mammas grönsaksland. Där hittade hon både sallad och ärtor, samt morötter som hon tvättade noggrant vid havets strand.
Festfrukosten var färdig, men först behövdes det blommor till prinsessornas hår. Alla vet, att prinsessor är fina redan vid frukost. Blommorna hade en benägenhet att ramla ner från storaprinsessans och mellanprinsessans hår, medan de satt fast fint i lillaprinsessans virrvarr till frisyr.
– Vi gör en trollfrukost istället, bestämde sig storaprinsessan, rufsade till sitt hår, och fick blommorna att stanna fint på sin plats.
Ackompanjerad av sång och skratt njöt trollen av sin frukost, och ställde sedan till med en vild dans i skogen; Mellan tallarnas ståtliga stammar, över stubbar och sten, genom täta dungar av små granar studsade trollen medan mossan sviktade mjukt under deras fötter. Svettiga stannade trollflickorna vid den Stora Stenen; Vad skönt det skulle vara med en simtur! Stortrollet ledde sin skara av troll mot hemmet.
– God morgon mina gullungar, hälsade Mamma glatt, när trollen dundrade in, för att hämta sina baddräkter och handdukar.
– Frukosten är klar.
– Vad då frukosten? Vi har redan ätit frukost två gånger.
Trollen var förbluffade. Stortrollet tittade på gökuret som tickade hemtrevligt på köksväggen, och förkunnade sedan vist:
– Klockan är ju redan halv tolv, det är dags för lunch nu.
Mamma tittade på sina små troll och log:
– Eller så är klockan sex, om man tittar riktigt noga.
– Saila, Kil
One time I ate dirt. I liked it. I feel healthy, kind of.
This other time I ate an egg. I felt more like a dino.
Next I think I will eat ceramic. Will I feel shiny? Who knows.
Why do I do these things? Because science. Science needs me and I need science. The need is more of a partnership though. Where we grow with each other, not because of each other.
– Alexis Hebert, Kirkland
