Story #62
Jag behöver inte resa till Indien för att meditera. Det räcker att jag trampar iväg, upp till skogen. Jag ställer min cykel mot en tall, plockar fram korgen och den gamla emaljerade muggen, och sätter mig på huk vid blåbärsriset. Koltrasten låter sin klara stämma ljuda över tall och klippor. Muggen fylls av trinda blåskimrande bär. Solen värmer min rygg och jag känner hur mina axlar, spända av vardagens brådska och oro, sakta slappnar av. Bofinken har nästan lika mycket att säga som koltrasten, och bakom skogen har en tupp vaknat. Den galer tre gånger i minuten.
Vinden vaknar och blåser bort de få envisa myggor som trotsat mitt intag av vitlöksrik mat i förebyggande syfte. Med vinden kommer den ljuvliga doften av linnea. Tuppen slutar att gala, uppenbarligen nöjd med sin prestation; alla dagens femhundra galningar gjorda på en kvart. Gårdagens regn har tvättat skogen ren. Jag hör hur vattnet rinner längs med klippan jag har framför mig. Själen finner sin ro.
Jag lyfter upp min hand för att skaka bort spindelväv som har fastnat i den. Det hörs ett jättebrak, och skrämd lyfter jag blicken. En älg har inte sett mig förrän jag började vifta med handen. Då tvärstannar den, men den blöta mossan på klippan är halkig. Älgen kanar ner för klippan och hamnar på rygg framför mig. På klippan står älgens kompis, tittar på mig, tittar på sin vän som desperat försöker få ordning på sina långa hoptrasslade ben, skakar på huvudet, fnyser lite, och kliver värdigt iväg bland tallarna. Jag och den kvarvarande älgen tittar snopet på varandra. Lite nervöst funderar jag om jag borde klättra upp på något lämpligt träd, men nej, älgen får äntligen ordning på sina ben och lommar skamset iväg efter sin kompis.
Solen värmer, koltrasten sjunger och korgen fylls av små burkar med blåbär. Om en vecka har jag semester. Då ska jag ta med mig kaffe och smörgås, och stanna hela dagen.
