Story #58

Stora, tjocka isflak drev runt med vågorna på badstranden vid Botbygårdsvägen 1. Den skarpa vårsolen kittlade i näsan på ett gäng upptäcktsresanden, som var på väg mot Nordpolen. Jag stod stadigt på mitt isflak och stakade mig fram med hjälp av en avbruten gren. Den hade jag hittat i Apträdsdjungeln, den bästa samlingen klätterträd intill stranden. Tack vare Apträdsdjungeln var jag den enda av upptäcktsresanden som inte hade på sig galonbyxor.

– Nu får det vara nog! utbrast min mamma när jag, för tredje gången under samma höst, hade rivit sönder mina galonbyxor.
– Nu får du sluta att klättra i träden, eller också slutar vi att köpa nya galonbyxor åt dig!

Det valet hade ju varit hur enkelt som helst! Inte skulle jag sluta att klättra i träd förrän jag var lastgammal, trettio år, eller så. Jag måste ju försöka nå toppen på det svåraste trädet i Apträdsdjungeln. Men just nu var vi på väg till Nordpolen. Den minsta upptäcktsresanden höll på att flyta oroväckande långt bort från stranden, mot det öppna havet, på sitt isflak.

– Var inte rädd, vi kommer och hjälper dig, ropade jag samtidigt som en stor våg svepte mot oss och satte isflaken i gungning. En efter annan plumsade vi i vattnet, som nådde oss upp till låren. Jag fångade den minsta upptäcktsresanden i min famn och bar henne till stranden. Alla hade klarat sig torra innanför sina galonbyxor. Det var bara jag som var drypande våt. Och kall. Jag kunde inte annat än lämna upptäcktsexpeditionen på Nordpolen och springa hem för klädbyte. Tänk att jag skulle komma att sakna galonbyxor!

Det kom roliga slörp-ljud från mina gummistövlar, när jag klättrade uppför trappan till tredje våningen. Utanför vår dörr stod postiljonen med ett stort paket i famnen.

– Jag skulle behöva en underskrift på leveransen här, sa han.

Jag fiskade fram nyckeln jag hade i ett band runt halsen, och öppnade dörren.

– Jag ska bara hämta en penna, meddelade jag postmannen, som tittade på min blöta uppenbarelse, kliade sig själv på huvudet, och frågade försiktigt:

– Ska du inte ta av dig stövlarna först?

Sagt och gjort. Motvilligt släppte mina gummistövlar sitt grepp om mina fötter, och tömde samtidigt en halvliter havsvatten på hallmattan. Jag klafsade till köket, hittade en penna och ritade mitt namn på blanketten, fast jag inte kunde läsa vad det stod på den.

På kvällen bar pappa in innehållet från det stora paketet till barnrummet. Vi hade fått en jordglob, och tänk så spännande, den började lysa när man tryckte på Nordpolen! Mamma kom in och beundrade globen med oss. Sedan undrade hon varför hallmattan var så genomblöt. Jag hade svaret klart:

– Det var inte jag, det var postiljonen!
Den kvällen spred hela jorden ett mystiskt skimmer över de små upptäcktsresandena, som drömde om nya spännande äventyr.

(Inte slutade jag att klättra i träden, när jag fyllde trettio. Snart är jag dubbelt så gammal, men klättrar fortfarande. Fast Apträden hann de vuxna hugga ner innan jag nådde toppen.)