She was a happy lonely girl
Sitting next to curly hair
She saw her lovely pinned bag
Remember her old time back
Now it’s around 6 years that
They are like best budd and sister that
Spend together every day
Even though they are far away
She wishes the best year for her
Her little sister, curly hair
I wish you laugh the whole year
See your tears of joy every day
– Par, Sheffield
A boy named Andy went out to play in winter. He played and sweated, so he took off his clothes. Without notice, some flu germs sneaked in his nose. Andy sneezed and his body warriors started to drive the germs out. But the germs were many and they went into Andy’s blood vein. A fierce war began. A guard cell first woke up, blowed his horn, and called many white blood cells to gather. The white blood cells marched to the warring field and crossed fire with flu germs. Our great commander Andy, saw his temperature going up, knew the war began and asked for help, he brought many weapons to recue.
Myriads of red blood cells, cute as they are, ran through the blood veins to the front. They carried with them the most powerful weapons and gave them to the white bloodcell warriors, see what they are!
They carried warm water for white soldiers to drown the germs.
They carried medicine for soldiers to use as bombs. Boooom.
They carried food, vegetables, fruits, and they are all marvelous weapons!
The warrior turned off the light so they could fight in dark, thus Andy had a good sleep while they fought.
They fought for one day, two days, three days and on the seventh day, the war ended! Andy felt great again, and he drank a large bottle of warm water to wash the corpses away. Hail to Andy the great commander!
Tre prinsessor satt på dikeskanten vid Botbygårdsvägen ett, och flätade guldgula kronor av maskrosor.
– Hör ni? frågade storprinsessan. Alla tre stannade i sitt arbete och lyssnade. Ingenting hördes. Fåglarna hade tystnat, inga löv prasslade i träden, hela den varma sommarluften stod still. Plötsligt bröts tystnaden av ett kraftigt muller som fick prinsessornas kroppar att vibrera. Åskan var på väg över havet.
Med ögon lysande av spänning skuttade prinsessorna hem, när vinden vaknade och de första tunga regndropparna föll mot marken. Från det stora vardagsrumsfönstret hade prinsessorna fri utsikt mot det skummande havet och de svartblåa molnen som producerade magnifika blixtar. Plåttaket ovanför prinsessornas huvud smattrade öronbedövande, när åskan slängde ner en hagelskur.
Lika fort som den kom försvann åskan, och lämnade efter sig på gården vattenpölar fyllda med stora vita kulor av is. Förtjust vadade prinsessorna barfota bland de vackra pärlorna, som gav ifrån sig ett svagt klirrande när de stötte mot varandra. Storprinsessan utbrast:
– Hela slottssalen full med dyrbara pärlor! Undrar om det är lika mycket pärlor på taket, så mycket som det lät förut.
Som en prinsessa skyndade prinsessorna sig mot stegen, som ledde hela vägen upp till taket på det tre våningar höga huset. På vintern var stegen farlig, man kunde fastna på den med tungan. De visste prinsessorna, var och en av dem, av egen erfarenhet. Nu på sommaren var det inte farligt att klättra, eller var det det? Väl högst uppe på stegen, alldeles vid taket, började storprinsessan tveka. Hennes medprinsessor hängde på stegens pinnar tätt i hälarna på henne.
– Fort ner därifrån rackarungar! Och se till att ni inte ramlar, annars plattar jag till er, när ni kommer ner!
O nej, det var Sotaren! Med ens kom prinsessorna på, att stegen egentligen inte var för barn, utan helt och hållet Sotarens egendom. Det snabbaste de kunde klättrade prinsessorna ner, undvek att ramla, och ställde sig sedan beundrande en bit ifrån. Sotaren klättrade vigt upp på taket, tog sig fram till den stora skorstenen som släppte ut all rök från värmepannan nere i källaren.
– Nu brinner det väl ingen eld i den stora ugnen där vi eldar skräp, funderade storprinsessan.
– Nej, för då skulle Sotaren bli alldeles bränd. Som den sista plåten pepparkakor, som vi glömde i ugnen i julas, fortsatte mellanprinsessan.
– Fast han är ju ganska svart, så lite bränd är han nog, konstaterade lillaprinsessan.
Beundrande stirrade prinsessorna på den modiga, lite brända Sotaren när någonting lika svart, fast mindre, krävde deras uppmärksamhet. En svart katt promenerade nonchalant över gräsmattan, mot skogen.
– Det där ser ut som vår katt, tyckte mellanprinsessan.
– Men Mauen är ju hemma, hon får ju inte gå ut utan koppel, tyckte storprinsessan.
– Mauen, kom Mauen, lockade lillaprinsessan. Katten stannade, tittade på prinsessorna, och fortsatte sedan mot skogen. Prinsessorna bestämde att omringa sitt byte, och efter hopp och skutt, skratt och ramlande i mjuka gräset var katten fast. Resolut bars katten hem, upp till tredje våningen, och mycket riktigt gick det inte att hitta någon annan katt där inne.
– Mauen har säkert suttit där i det öppna badrumsfönstret och tittat på oss, och vinden har stängt fönstret, funderade storprinsessan.
– Och puttat ut Mauen! Stackars Mauen, har du ont någonstans?
Prinsessorna undersökte sin katt noggrant, men kunde inte hitta något annat fel på den, än att den inte kunde stänga munnen ordentligt.
– Det ser ut som om den grimaserar åt oss, tyckte storprinsessan.
– Jag tror att Sotaren har någon gång ramlat ner från taket och slagit hakan, precis som Mauen, konstaterade lillaprinsessan fundersamt. De andra prinsessorna tittade förvånat på den minsta.
– Varför tror du det?
– Jo, när han var arg på oss förut, grimaserade han precis som Mauen gör nu.
– Saila, Kil
They were mocking and laughing. All of the seven colors were gathered around him, as if they were making a circle of loneliness, achiness and bitterness for him. He could barely retort back with a handful of unequivocal answers, the poor miserable White. A tornado of reproach was swirling around him. ” You are nothing!” Indigo nettled poor White. All of the seven colors of rainbow were assuaging themselves with the thought of their transitory striking beauty. They were proud of being a leading part of generating the dazzling rainbow collaboratively and pave the way for reconciliation with the proud sun and the intransigent rain which always were incongruous enemies. They were delighted of having power to embellish the nature of God. Yet, they knew nothing about the White. Maybe white was not a color, but he was the manifestation of the presence of all colors. They didn’t know. They all had a white deep down in their hearts. They were all born to be a white. Yet, they didn’t know…
– ZizO, Tehran
I don’t know who I am. I don’t know where I am. I don’t know who you are. But one things for sure there’s no turning back.
I sit on a tree trunk in the middle of some sort of forest. I have no Idea how I got here. There’s a rotten sign to my right written in a language I can’t quite work out. I’ve been here before. I’m sure of it.
I try to think but my mind just goes blank. Blank…
That’s it! Blankwood forest in Canada.
I scramble to my feet and start to run. I don’t know where I’m running to but running feels good. All of a sudden I coldie into what seems like an invisable wall. I try to run in a different direction but I am once again stopped by this force field.
Before I can even start to gather my thoughts it all goes blank…
Blank.
– Ash, Glasgow
We are in close proximity
I am flustered and awkward
Body turns to ice.
Frozen.
I am diminished and shy
Maintain composure.
“Exude fake confidence. Exude fake confidence!” I remind myself.
Slowly approaching now
Losing my vocabulary
Think, think, think!
Something witty
Something clever
My tongue is convulsing now
I wish the cat would grab it
The chance is gone
Return to the cave
You, the lynx
Seer of my soul.
I, the fox
Not elusive anymore.
– Jessica, Charlotte
I don’t know when it happened that i have a few true friends.
But i’m not discouraged, i thought if i loved my life, someone could found me.
I’m a girl who love drawing and calligraphy and i would like stay by myself.
I usually looking at the stars, i believe a star will found me.
– Teresa, Foshan Cantonese, China
Rapport – “Invasionen i Garaget”
Har nu invaderat Forsens hem efter att ha blivit förrådd av min tidigare käre farbror för att han skulle få sig ett schu’uv.
Jag har därav också vid ett tillfälle sedan jag kom hem till Forsen även invaderat min käre väns finglas “Den okände Soldaten” med min kära mun för att alstra cannabiosus rökous. Jag har även stulit av denne käre mans vattenkälla, suttit i hans soffa och brukat mannens toalett samt handfat vid ett separat tillfälle. Det var inte till min avsikt att invadera fine herr Fors och vandalisera de föremål som befinner sig på platsen i fråga. Nu inväntes fördelaktivt arresterande samt rättegång och dom på ett och samma tillfälle. Straffet må bli hårt medan även rättvis för brottet som skett.
We are friends till we were 11 years old… Now we are 29… We were classmates for 7 years… At the end of the high school we finished our friendship… After 4 years I saw him in my dream and found him… We were lovers for 4 years… Also we had an orange cat named Leon… When we broke up I took Leon and looked after for 4 years… One day Leon died and I send message to him about Leon… After this message we came together after 4 years… Now we engaged and live together… We will marry soon…
– Gunes ekin asci, Istanbul
She could not wait to escape the suburbia.
She took her light silver laptop sitting apoun her messy desk, Filled with crumbled up papers and used bras. She placed it in her bag, then slumping the bag over her shoulder, and left her room. As she closed the door gently as possible, she stepped down the halway as to not awake anyone else in the house. The house that was surounded by plenty others like it in a crouded suburb. She walked downstairs and out the door, into what was at least to her the outside, lit by the sun via the moon. She began running for it. She ran for who knows.
She could not wait to escape the suburbia.
– Mercer, Portland
