Story #95

Det var länge sedan jag såg stjärnhimlen på riktigt. Jag kan minnas två gånger som jag verkligen insupit rymdes oändlighet och stjärnornas gränslösa skönhet.

Första gången var efter en födelsedagsfest på en liten ö ute i en norsk fjord. Ön hade ingen elektricitet och ingen bebyggelse sånär som på ett litet hus. Efter middagen samlades vi i stugans enda rum till skenet av levande ljus. Tre män ställde sig upp och började sjunga i kör. Det här var inte dina brölande öldrickare, deras stämmor kompletterade varandra och gjorde så att luften i rummet började vibrera. Männen avlöstes av en jojkare som sjöng som om hennes röst skulle ha kunnat flytta på berg. Det var en magisk kväll.

Efter sången lämnade jag huset för att hitta en plats att sova. Nere vid stranden stod en stor studsmatta uppställd. Jag hämtade min sovsäck och kudde och kravlade upp på studsmattan. Det var först när jag la mig ner som jag insåg att det mest magiska funnits ovanför mig hela den här tiden. Jag kunde höra det rogivande kluckandet från vågorna som sakta slog in på stranden några meter bort men det var så mörkt att jag omöjligt kunde se förbi vattnet till fjordstranden på andra sidan. Jag slappnade av och bara tittade upp. Stjärnhimlen sträckte sig som ett enormt draperi över hela mitt synfält. Det var tusen och åter tusen himlakroppar. Det var sagolikt.

Den andra gången som stjärnhimlen fängslade mig befann jag mig på en stor segelbåt utanför Turkiets kust. Det var så varmt, även på natten, att jag tagit med mig en dyna och lagt mig på fördäck. Vi var långt från civilisationen och det var verkligen kolsvart sånär som på ljuset från stjärnorna. Jag har aldrig sett så många stjärnor på en och samma gång. Och jag har aldrig känt mig så liten.

Det slog mig att alla jag älskar, alla jag känner och alla som jag någonsin hört talas om, ja, alla människor som någonsin funnits har left under den här stjärnhimlen. Min farfar som jag aldrig han träffa, hans föräldrar och farföräldrar. Djingis Khan, Alexander den store och Lucy.

Det slog mig också att varje prick på den himlen antingen var en stjärna eller en hel galax, och att varje stjärna hade potential att ha planeter i omloppsbana. Jag är en försvinnande liten människa på en försvinnande liten planet i ett litet hörn av en liten galax. Jag kände mig liten, inte bara fysiskt utan också ur ett tidsperspektiv. Hur länge har jag levt när allt kommer omkring? Försvinnande kort tid. Om någon skulle blinka så skulle de missa hela min existens.

Men trots det – trots hur osannolikt det är att jag ens finns, trots hur enkelt det skulle vara att inte ens veta om att jag finns eller har funnits – trots det finns jag. Jag är här. Jag lever mitt liv under samma himmel som alla andra människor och levande varelser i världens historia. Det känns magiskt och det är vad jag tänker på när jag tittar upp på stjärnhimlen.