Story #91

Jag drog ut den sista plåten med kanelbullar ur ugnen. Lite då och då hördes det ett svagt mummel från telefonkammaren. Det var Bruno som hade skyndat sig till att svara på den gråa bakelittelefonen, med nummerskiva, som stod på telefonbordet. Det var min mamma som hade virkat den vackra spetsduken som vi alltid hade under telefonen.

Jag öppnade köksfönstret på glänt för att släppa lite av försommarens svalka in i köket, och, för all del, för att släppa ut den hemtrevliga bulldoften till villaområdet vi bodde på. Pilfinkar, blåmesar och talgoxar hoppade glatt utanför fönstret, under häcken, där det fortfarande fanns gott om spår efter vinterns matning.

– Då säger vi så, mormor blir säkert glad!
Bruno hade höjt rösten, så som man ofta gör, när man ska avsluta telefonsamtalet.

– Åå, vad jag älskar dig, och dina bullar, Kerstin!
Bruno kom in i köket, och hans ord skickade varma vågor till mitt hjärta. Jag kanske har fått sådana där vallningar i mitt hjärta, tänkte jag, gav Bruno en kram, och placerade honom vid köksbordet.

– Sätt dig här, så kokar jag lite kaffe. Vem var det som ringde?

Bruno tittade snopet på mig:
– Jag kommer inte ihåg.

I det samma flög en mörk skugga förbi fönstret.

– Kära hjärtanens, det var säkert en hök som swishade förbi!
Jag skyndade mig till fönstret för att se om småfåglarna hade klarat sig. Bruno sken upp:
– Swishade! Just det, det var Sandra som ringde! Hon skulle bara swisha över till Johan, och sedan komma hit för elvakaffe.

– Vad trevligt! Men vad skulle hon swisha med? Har hon och Johan nu köpt en sådan där sportbil de drömde om, en … en sådan där Vessla? Tänk att de här sportbilarna alltid ska heta som djur.

Bruno fick något drömmande i blicken:
– Kommer du ihåg när vi fick låna kusin Alberts Jaguar? Det var allt en bil, det!
Sandra ställde sin cykel mot mormors och morfars röda hus. Än så länge fick både Johan och hon cykla, miljömedvetna som de var, men en dag skulle de ha sparat ihop till en Tesla. Snabbt och smidigt swishade de över alla sina extrapengar till det gemensamma bilkontot. Drömmen skulle bli sann inom några år. Sandra andades djupt, och kände hur doften av häggen som stod vid porten blandades med ljuva aromer från kanelbullar och nykokt kaffe.