Story #6

Jag vaknar med ett ryck! Klockan är blott 06.15 slagen. Som den småbarnsförälder jag är så kan man kanske tänka sig att det är barnet som satt stopp för min skönhetssömn men denna gång ska inte hon skuldbeläggas. Och ska sanningen fram så inträffar detta allt oftare numera. Jag ligger och kvider i sängen medan jag både fryser och svettas, abstinensen är omfattande.

Vad pratar han om? Har undertecknad blivit missbrukare? Svaret är tvetydigt; Ja, jag skulle väl sträcka mig så långt som att säga att det är ett slags missbruk men nej, inte utav droger utan av Proben.

Denna utopi, denna vackra skapelse. Ja superlativen skulle kunna dugga tätt i denna historia men eftersom jag är medveten om att, hör och häpna, inte alla delar detta intresse så ska jag försöka lägga band på mig själv.

Med erfarenheten jag besitter så konstaterar jag ganska snabbt att det är lönlöst att försöka somna om, så jag får helt sonika kravla mig ur sängen och sätta kurs mot nedervåningen. Väl i trappan så gör sig träningsvärken från gårdagens benpass sig påmind och min gångstil får Mira att framstå som någon form av gångproffs. Jag sätter mig buttert ner på en stol med en suck och plirar in i almanackan. Det är nu mindre än en månad kvar tills vi återförenas men allt är relativt! Aldrig förr har fyra veckor kännts såhär långt.

Jag muttrar fram en förbannelse över vintern som så obarmhärtigt har utsatt mig för denna cold turkey, ingen nedtrappning här inte. Nej lätt ska det inte vara. Visst, det är klart att jag skulle kunna åka och hälsa på men man vill ju inte verka för desperat. Man ska ju tydligen verka svårflörtad i dagens samhälle och har vi sagt ett datum så har vi ju det. Ingen mening att sitta här och sura, dags att rosta lite bröd till frukost.

Jag vankar både av och även an. Lukten av det något brända brödet för tankarna till alla härliga burnouter vi haft. Vidare så finns det ett ansenligt urval av liknande exempel. En blick på bänken där det står några glas gör att jag genast får upp bilden på slutrören i huvudet. Och om man när det fortfarande är mörkt ute bara tänder den lilla lampan i köket, blundar med ena ögat, kisar med det andra samtidigt som man vrider lite på huvudet så kan man nästan se siluetten av Proben när man riktar blicken mot köksbordet.

Ni hör ju, man kan inte göra mycket i vardagslivet utan att bli påmind. Jennifer har vaknat och i händerna håller hon två kjolar och frågar vilken hon ska ha på sig idag. Men de enda kjolarna jag kan tänka på är vilka sidokjolar jag ska köpa till min kärlek till sommaren. Min kärlek nummer två alltså, Jennifer kommer ju först. Givetvis. Helt klart. Fast… Nej så är det. Punkt.