Story #32

Här kom han, min prins. Inte på en vit springare, men väl i en, i alla fall fläckvis vit, gammal Volvo. Min opålitlige trotjänare, en grå Volvo med födelseår någonstans på dunkla sjuttiotalet, hade än en gång svikit mig. Än en gång fick min svåger komma och rädda mig. Eller var han min exsvåger, eller till och med exexsvåger, eftersom jag för några år sedan hade skiljt mig från hans bror och han hade skiljt sig från en av mina bästa väninnor?

I alla dessa år hade vi umgåtts, firat barnens födelsedagar, tittat in för en kopp kaffe med intressanta diskussioner om himmel och jord och allt däremellan. Jag hade verkligen uppskattat vår vänskap ända fram till förra våren. Då konfirmerades min dotter, och vi firade detta med blommor, tårta och gäster. Gäster som så småningom skulle hem. Jag delade ut adjökramar åt höger och vänster och i den all-männa villervallan fick jag en lång kram från min exexsvåger. Hans lockiga blonda hår kittlade mig i örat och han doftade gott av nyduschat och nystruket. Kramen var mjuk och skön och varade länge. Sedan dess har jag varit noga med att städa bort alla varmare känslor mot honom, han är ju min svåger.

Bogseringslinan kopplades på och vant drog han iväg med min Volvo. I första korsningen brast linan. Min svåger sprang ut för att åtgärda detta, och himlen öppnade sig. Det soliga och varma sensommar-vädret ändrade sig på två sekunder till världens regnskur. Som tog slut så fort min svåger klev tillbaka in i sin bil.

Där satt han nu i mitt lilla kök i lånade mysbyxor och bar överkropp. Han fångade min blick med sina himmelsblåa ögon och sa:

– Jag kan inte längre vara din vän.

Där kom det. Hjärtat hoppade i halsgropen på mig. Nu var det kört, nu säger han upp bekantskapen för han anar hur jag känner för honom. Han fortsatte:

– Jag kan inte längre vara din vän, för jag älskar dig.

Det var början till många lyckliga år tillsammans med min själsfrände.