Story #276

Augustimånen lyser över min trädgård. Jag lyfter upp minstingen mot min axel. Underbart mjuk och följsam är han, där han snusar magen full med modersmjölk. En stor kärlek fyller mitt hjärta, och sedan hoppar hjärtat in i halsgropen! Genom fönstret ser jag någonting stort och grått bland skuggorna under äppelträden.

Kunde det vara en elefant? Jag har läst, att i Sri Lanka dör årligen 50-100 människor i sammandrabbningar med vilda elefanter. Men nu befinner vi oss i Värmland. Jag har inte hört talas om elefantattackerade värmlänningar. Jag har inte hört talas om värmländska elefanter heller.
Kunde det vara ett spöke? Mina barn har någon gång nämnt en grå dam, som är snäll, men lite genomskinlig. Detta har jag avfärdat som barnens livliga fantasier, även om det sägs, att den förra ägarinnan till vårt hus går igen. Hennes stora sorg var att hon inte fick några barn, som kunde ha fått ärva denna vackra, en aning förfallna, men ack så underbara 1800-talsvilla, som har blivit vårt hem.

Den gråa figuren flyttar på sig, brer ut sig på något vis, och genom att stirra ut intensivt kan jag urskilja sju smala ben. Sju ben! Då är det definitivt inte fråga om en barnkär fru från adertonhundratalet. Medan jag letar i minnet efter sjubenta djur delar skuggan på sig. En älgko med två kalvar! Noga visar mamman sina barn hur hon plockar äpplen från våra träd, och hur de små kan kalasa med fallfrukten.

Ta väl hand om dina små, tänker jag. Mina små sover, även minstingen, som nu har rapat färdigt. Jag lägger honom i vaggan, kryper in mellan mina svala lakan, och känner mig nöjd. Jag har också lärt mina barn lite om maten. Imorgon ska vi äta egenbakat bröd till frukost. Till filen blir det blåbär, som så väl sjuåringen, som fyra- och två-åringen har hjälpt mig att plocka ”hemma hos älgen”, i skogen.

– Saila, Kil