Story #253

Helt utan förvarning dyker min fru upp framför mig, mitt i morgonkaffet, och spänner ögonen i mig. Orden sprutar ut ur munnen och jag gör mitt yttersta för att samla in så mycket information som möjligt. När hon fått sitt meddelande deklamerat så förflyktigas hon lika abrupt som vid ankomsten. Kvar lämnades jag helt perplex med skägget i brevlådan. Kommandot, ja inte var det en förfrågan i alla fall, gick under devisen: ”OM DU KAN SKRIVA OM EN BIL SÅ KAN DU SKRIVA OM NÅGOT JAG VILL OCKSÅ”. Och ja, att skriva med versaler känns som det bästa sättet att återge det inträffade såhär i textform.

Jag kliar mig lite fundersamt i huvudet samtidigt som ”det här går ju inte…” formuleras i mina tankar. Men samtidigt, speciellt med tanke på ämnet, vill jag inte vara pretentiös och svika vederbörande. Och kanske även till stor del p.g.a att det är hennes dignitet att styra och ställa…

Vi kan börja med att backa bandet lite och här ser jag en möjlighet att kunna förklara och kanske t.o.m be om ursäkt till alla inblandade. Den senaste tiden har bekantskapskretsen fått uppleva något obskyrt när de inlett konversationer med mig. ”Kan du hjälpa till att flytta nästa vecka?”, ”Hur har du gått tillväga för att få en sådan välutvecklad smile-muskelatur?” och även mindre saker som ”Kan du skjutsa mig till stationen?” är endast ett axplock av exemplen som finns. I bästa fall har man fått någon form av grymtande tillbaks som svar men allt för ofta har det bara gått mig helt förbi.

Så den enda legitima frågan är naturligtvis: Har Leo blivit ett självupptaget svin med ett så stort ego att det inte finns utrymme för någon annan? Mja, det är lite mer komplicerat än så. Det är nämligen så att jag levt i ett rus under en tid. Ett lyckorus. Förklaringen till vad som är upphovet till detta rus för oss tillbaka till det där med skägget i brevlådan. Jag kan inte komma på något ord som känns motiverat att använda. Om jag så fyrade av hela mitt artilleri av lovord så skulle det inte komma i närheten av att göra denna händelse rättvisa.

I det här skedet inser jag att den här texten inte är särskilt progressiv och att jag mest har trasslat in mig i vad som skulle föreställa en ansenlig krönika om en händelse. Jag ser faktiskt ingen annan utväg än att vara helt transparent och gå rakt på sak: Jag och min underbara hustru ska bli föräldrar igen och vår fantastiska dotter ska få ett syskon. En otroligt stor insättning på livskvalitétskontot!

– Leo Hägg, Kil