Story #234

Tre prinsessor satt på dikeskanten vid Botbygårdsvägen ett, och flätade guldgula kronor av maskrosor.

– Hör ni? frågade storprinsessan. Alla tre stannade i sitt arbete och lyssnade. Ingenting hördes. Fåglarna hade tystnat, inga löv prasslade i träden, hela den varma sommarluften stod still. Plötsligt bröts tystnaden av ett kraftigt muller som fick prinsessornas kroppar att vibrera. Åskan var på väg över havet.

Med ögon lysande av spänning skuttade prinsessorna hem, när vinden vaknade och de första tunga regndropparna föll mot marken. Från det stora vardagsrumsfönstret hade prinsessorna fri utsikt mot det skummande havet och de svartblåa molnen som producerade magnifika blixtar. Plåttaket ovanför prinsessornas huvud smattrade öronbedövande, när åskan slängde ner en hagelskur.

Lika fort som den kom försvann åskan, och lämnade efter sig på gården vattenpölar fyllda med stora vita kulor av is. Förtjust vadade prinsessorna barfota bland de vackra pärlorna, som gav ifrån sig ett svagt klirrande när de stötte mot varandra. Storprinsessan utbrast:

– Hela slottssalen full med dyrbara pärlor! Undrar om det är lika mycket pärlor på taket, så mycket som det lät förut.

Som en prinsessa skyndade prinsessorna sig mot stegen, som ledde hela vägen upp till taket på det tre våningar höga huset. På vintern var stegen farlig, man kunde fastna på den med tungan. De visste prinsessorna, var och en av dem, av egen erfarenhet. Nu på sommaren var det inte farligt att klättra, eller var det det?  Väl högst uppe på stegen, alldeles vid taket, började storprinsessan tveka. Hennes medprinsessor hängde på stegens pinnar tätt i hälarna på henne.

– Fort ner därifrån rackarungar! Och se till att ni inte ramlar, annars plattar jag till er, när ni kommer ner!

O nej, det var Sotaren! Med ens kom prinsessorna på, att stegen egentligen inte var för barn, utan helt och hållet Sotarens egendom. Det snabbaste de kunde klättrade prinsessorna ner, undvek att ramla, och ställde sig sedan beundrande en bit ifrån. Sotaren klättrade vigt upp på taket, tog sig fram till den stora skorstenen som släppte ut all rök från värmepannan nere i källaren.

– Nu brinner det väl ingen eld i den stora ugnen där vi eldar skräp, funderade storprinsessan.

– Nej, för då skulle Sotaren bli alldeles bränd. Som den sista plåten pepparkakor, som vi glömde i ugnen i julas, fortsatte mellanprinsessan.

– Fast han är ju ganska svart, så lite bränd är han nog, konstaterade lillaprinsessan.

Beundrande stirrade prinsessorna på den modiga, lite brända Sotaren när någonting lika svart, fast mindre, krävde deras uppmärksamhet. En svart katt promenerade nonchalant över gräsmattan, mot skogen.

– Det där ser ut som vår katt, tyckte mellanprinsessan.

– Men Mauen är ju hemma, hon får ju inte gå ut utan koppel, tyckte storprinsessan.

– Mauen, kom Mauen, lockade lillaprinsessan. Katten stannade, tittade på prinsessorna, och fortsatte sedan mot skogen. Prinsessorna bestämde att omringa sitt byte, och efter hopp och skutt, skratt och ramlande i mjuka gräset var katten fast. Resolut bars katten hem, upp till tredje våningen, och mycket riktigt gick det inte att hitta någon annan katt där inne.

– Mauen har säkert suttit där i det öppna badrumsfönstret och tittat på oss, och vinden har stängt fönstret, funderade storprinsessan.

– Och puttat ut Mauen! Stackars Mauen, har du ont någonstans?

Prinsessorna undersökte sin katt noggrant, men kunde inte hitta något annat fel på den, än att den inte kunde stänga munnen ordentligt.

– Det ser ut som om den grimaserar åt oss, tyckte storprinsessan.

– Jag tror att Sotaren har någon gång ramlat ner från taket och slagit hakan, precis som Mauen, konstaterade lillaprinsessan fundersamt. De andra prinsessorna tittade förvånat på den minsta.

– Varför tror du det?

– Jo, när han var arg på oss förut, grimaserade han precis som Mauen gör nu.

– Saila, Kil