Story #173

Invånarna på snöslottet på Botbygårdsvägen 1 var samlade i den stora salen. Bekvämt satt de lutade mot slottets väggar, benen noga ihopdragna, så de inte skulle nudda det levande ljuset som lyste klart i mitten av slottssalen. Det hade snöat ända från den dagen man fick börja öppna luckor i julkalendern som hängde på köksväggen där hemma. Farbror Tilles, gårdskarlen, hade flera gånger fått beställa en traktor, som samlade all snö från gården till en underbar, enorm hög vid gungorna.

Slottsfruarna hade slitit hårt, grävt tunnlar som ingång till en stor sal, och ett litet kök, för det hade man väl även på slottet. Presidenten hade i alla fall ett kök, där det lagades fin mat. Det hade slottsfruarna sett på tv, då det årliga nationaldagsfirandet på Presidentens slott visades. Det som var roligast på nationaldagen var, att då bakades det pepparkakor. Efter att papporna hade sjungit nationalsången när farbror Tilles hissade flaggan där ute på gården, var det dags att kavla och grädda hundratals pepparkakor.  De skulle ju räcka ända fram till jul, och fem om dagen fick bagarna äta, varje dag .

Nu satt slottsfruarna och tittade tankfullt på det levande ljuset. Dagens pepparkakor hade blivit utsmugglade, och spred en underbar doft av kryddpeppar, nejlika, ingefära och kanel i slottssalen. I morgon skulle det vara julafton. Papporna bar in julgranar, åkte runt och delade ut paket till släkt och vänner, medan mammorna hade skinkan i ugnen, letade fram julgranspynt och prasslade med julklappspapper. Slottsfruarna var beordrade av sin mamma att stanna ute, fast det redan var mörkt. De hade fått lite överblivet granris att dekorera slottet med, och största slottsfrun hade till och med hittat en glittrande stjärna, bara lite trasig, att hänga på riset.

Största slottsfrun suckade:

– Det blir nog inga julklappar imorgon.

– För att vi har tänt levande ljus utan en vuxen i närheten? frågade minsta slottsfrun och dåligt samvete lyste ur hennes ögon.

– Eller för att vi har grävt snötunnel med tak, fast mamma har sagt att det är farligt, konstaterade mellersta slottsfrun skuldmedvetet.

– Ja, och så hade vi sönder pulkan, sa största slottsfrun och skämdes, men fortsatte sedan lite harmset:

– Vi åkte ju bara lite på den grusade gångbanan, det borde pulkorna tåla! Fast det är klart, vi åkte även ner från den stora stenen för att flyga lite.

– När vi krockade med stubben i skogen, satt vi ju alla i pulkan, och det knakade jättemycket, mindes mellersta slottsfrun, och då kom minsta slottsfrun på hur pulkan lät när den blev använd som en bro över Farliga Diket…

Julaftonen var årets längsta dag. Slottsfruarna hann klä granen, smyga på en vilsen tomte som passerade snöslottet, bada julbastu med bastukvasten som hade legat i frysen sedan midsommar, och klä på sig  sina röda sammetsklänningar och vita strumpbyxor, som korvade sig vid knäna. De vuxna åt i all evighet, även kaffe skulle de ha innan det var dags för Tomten. En lättnadens suck slapp ur slottsfruarna när Tomten kom, och hade faktiskt en enorm säck med sig. Det skulle bli julklappar ändå! Var och en av slottsfruarna fick en mössa, vantar, och spännande böcker. Den bästa julklappen var dock gemensam för alla tre: en ny pulka! Och tänk, den förståndiga tomten hade ordnat så, att pulkan var försedd med metallförstärkta medar. Slottsfruarna var redo för nya äventyr.