Story #159
Bergsbestigarna från Botbygårdsvägen 1 stod inför en svår uppgift. Rakt från trottoaren på Botbygårdsvägen tornade den branta Nalleklippan upp. Den svåraste vägen till Skvallerbackens höga granar var via Nalleklippan. Den minsta bergsbestigaren hade kunnat springa runt till stigen som ledde till Skvallerbacken, men självklart skulle även hon få vara med på äventyret.
Jag placerade min fot i ett litet hack på klippan. Händerna trevade efter små sprickor, och försiktigt flyttade jag mig uppåt. Efter ett tag hörde jag den mellersta bergsbestigarens flåsande andetag under mig. Jag halade mig upp på den lena släta ytan uppe på Nalleklippan, vände mig om och hjälpte upp min efterföljare.
– Men jag då?
Minsta bergsbestigaren hade förtvivlan i rösten. Hennes korta ben nådde inte upp till det första lilla hacket. Det var bara att klättra ner igen, man lämnar inte sin kompis. Väl nere lyfte vi resolut den minsta bergbestigaren under armar och ben, puttade och baxade tills hon kom i rätt klätterposition. Hon klättrade. Nära toppen tog det stopp.
– Jag når inte över kanten!
-Jo då, försök!
– Jag kommer att ramla!
– Det får du inte, då blir du platt som en pankaka.
Det rådde viss oro bland de bergsbestigarna som stod där nere på den hårda asfalten. Mamma skulle inte vara glad om vi kom hem med en trasig lillasyster.
– Jag kommer och hjälper dig! Håll i!
Blixtsnabbt sprang jag upp till Skvallerbacken via stigen och kröp fram till den branta kanten på Nalleklippan. Jag räckte ner min hand och fick tag i armen på den minsta bergsbestigaren. Jag drog, hon klättrade, och upp kom hon!
– Sitt still, rör inte en fena! Vi kommer snart.
Fort sprang jag stigen ner medan den mellersta bergsbestigaren redan klättrade uppåt. Naturligtvis skulle även jag ta den rätta vägen upp.