Story #157

Det hade snöat hela dagen, men mot kvällen blev det kallare, och nordanvinden drev bort molnen. Jag vadade i knähög snö över det öppna fältet där mammorna från Botbygårdsvägen 1 odlade sina grönsaker på sommaren. Det kalla månljuset fick snön att glittra som diamanter. Skogen framför mig kastade långa rastlösa skuggor över fältet, och över det lilla kapellet, som stod med lysande färggranna fönster vid skogskanten.

Varför lyste det i kapellet? Nyfiket smög jag närmare. Det hördes vacker musik. Jag gläntade försiktigt på den tunga dörren, och slank in i ljus och värme från hundratals levande ljus. En pojke med guldiga lockar och lysande, himmelsblå ögon stod längst fram vid altaret och sjöng så vackert, att jag inte kunde annat än sätta mig där på bänken närmast dörren. Pojken sjöng på ett främmande språk, men sången handlade om Maria, det hörde jag.

Hela tiden strömmade det in mer folk. En man och en kvinna höll varandra i handen och gled tyst fram för att sätta sig så nära sångaren som möjligt. En ung kvinna med långt hår och fotsid klänning stannade intill mig, lät sin blick glida över församlingen och suckade sedan djupt innan hon tog sin plats i den främsta bänkraden.

-Allida! Min älskade Allida!

En gammal man med brinnande ögon stod bredvid mig och viskade det främmande namnet en gång till, innan han flyttade sig snabbt till den unga kvinnan längst fram och kramade henne länge.

Den vackra sången hade nu övergått till något glatt. De klara tonerna pärlade upp mot kapellets mosaikfönster. Små och stora barn gled in. Jag undrade varför de inte hade någon vuxen med sig. Ett av barnen skrattade till, viskade:

-Mormor och Morfar, och sprang sedan till den unga kvinnan och gamla mannen, som hade kramats tidigare.

– Det är inte tillåtet för dig att vara här än!

Jag hörde en mörk röst, kände hur jag lyftes upp, den tunga ytterdörren öppnade sig, och innan jag hann fatta vad som hände stod jag utanför kapellet igen. Månen lyste över den ödsliga parkeringsplatsen på vänster sida om kapellet. Till höger om mig hade jag den snötyngda skogen, och framför mig glittrade det öppna fältet vitt. Jag lät blicken svepa över alltihopa en gång till.

Mina egna spår var de enda som syntes i snön.