Story #50

Dörren till avdelningen var låst, fast det var besökstid. Jag balanserade den plastinslagna mackan på pappersmuggen med stans dyraste kaffe. Hur än jag försökte, så räckte inte händerna till. Låset på dörrens överkant skulle vridas ner samtidigt med handtaget på dörren. En patient på andra sidan dörren uppmärksammade mitt dilemma och var vänlig nog att släppa in mig.

– Stäng inte!

En äldre man kom halvspringande mot mig samtidigt som jag hörde hur dörren gick i lås bakom mig. Han rättade till sin hatt och virade den tjocka vinterkappan tätare omkring sig. Själv stod jag där i min sommarklänning och bara ben i lätta sandaler. Den gamla mannen ställde sin resväska av sprucket läder på golvet och lutade sig mot mig förtroligt.

– Här är de inte snälla, viskade han till mig.

– De låser in folk här, fortsatte han och vände sina ljusblå ögon mot mig:

– Taxin är ju redan beställd, jag ska hem nu. Min fru väntar på mig med nybakade kanelbullar och riktig kaffe. Kokkaffe ska det vara, förstår du.

Jag kände mig lite orolig. Hur skulle jag lösa det här? Jag hade ju ingen aning om ifall mannen på riktigt skulle hem, eller om det var han som var anledningen till de låsta dörrarna. Han kanske var så dement, att han inte förstod varför han var här. Det kunde även vara så att hans fru inte ens var vid liv längre, men han hade glömt det! En förbiilande sköterska såg min vädjande blick och kom fram till oss.

– Men Bruno, står du här, det är ju kaffe snart.

Sköterskan tog tag i den gamla mannens arm och ledde honom neråt korridoren.

– Kom här. Vi ställer tillbaka resväskan och kappan, och så går vi till dagrummet. Idag blir det rulltårta till kaffet, vi firar ju nationaldagen, vet du.

Rörd såg jag efter den gamle mannen och hoppades innerligt, att hans fru verkligen levde, och bjöd honom på kanelbullar och kokkaffe, när han väl kom hem från sjukhuset. Sedan var jag tvungen att le. Mannen bar på sin resväska och från den stack det ut, precis som på serieteckningar, en ensam strumpa.