Story #14

Dimman lade sig mjukt på min jacka och bildade små droppar på mina ögonfransar. Mina röda stövlar sjönk djupt in i den lysande gröna mossan, då och då fick jag ta i allt vad jag kunde, för att rycka loss mig. Med ett vemodigt slörp-ljud släppte mossan taget och lät mig klafsa vidare mot skogen. Lätt andfådd kom jag till skogsbrynet, skogen öppnade sin famn, och jag slank in. De uråldriga granarna bredde ut sina skyddanden grenar över mig. Den barrtäckta stigen gav spänst åt mina steg, och jag lämnade trafikens brus bakom mig.

Jag tog ett djupt andetag och kände hur hela kroppen slappnade av. Benen hittade den rätta takten, och fötterna visste precis vart de skulle klättra, hoppa och balansera för att inte trilla ner i ravinen. Visst, jag var på väg ner till ravinens botten, men ville helst nå dit med min värdighet i behåll och min lekamen intakt. Det här var vår skog. Hit rymde vi från vardagen och här hittade vi våra äventyr.

På ett ställe hade kanten av ravinen rasat ner och fått med sig två mäktiga granar, som nu låg tvärs över den breda bäcken, som var upphov till ravinen. Stigen var blockerad av glänsande lera, så jag var tvungen att klättra upp på den av granstammarna, som såg stadigast ut. Jag tänkte balansera över, till andra sidan av bäcken, men ångrade mig mitt i, tog av mig mina vantar, vände dem ut och in och la dem på stocken för att få något torrt att sitta på.

– Kommer du ihåg, min älskling, hur vi alltid funderade, om vattnet var mer trögflytande så här på våren, eller om det bara såg ut så? Min älsklig log och nickade. Vi satt där på stocken och tittade i vattnet som sakta virvlade under oss. Han vände sig mot mig och frågade:

– Hur går det med saknaden?

– Vet du, i början hade jag som ett stort sår i mitt hjärta. Du tog med dig mer än hälften av mig. Jag trodde att jag inte skulle orka bära min börda. Men då tänkte jag hur du orkade. Hur du alltid tänkte på oss andra, och hur du faktiskt gick själv den sista promenaden, genom de långa sjukhuskorridorerna och ända fram till din dödsbädd. Och även där oroade du dig för barnen och barnbarnen. Om du orkade, så skulle även jag göra det… Och nu är det som ett ärr på hjärtat. Du vet hur det är med ärren; ibland stramar det och gör ont, och ibland känner man bara att de är där.

– Även om jag tog med mig så mycket av era hjärtan, så lämnade jag kvar all min kärlek. Och även min gamla kofta, den där du jämt har på dig.

Min älskade log mot mig, och som en varm vind kände jag hans smekning mot min kind. En koltrast började sjunga, överröstade granarnas mäktiga brus, och fyllde både skogen och mitt hjärta med sin glädjefulla, klara röst. Solen tittade fram mellan dimslöjorna, kittlade min näsa, och fick mig att nysa.

– Men mormor, sitter DU här i skogen, och alldeles ensam!

Ett nyfiket ansikte med tillhörande grön mössa kikade fram över kanten på ravinen. Jag reste mig upp, bad barnbarnet att akta sig och inte trilla ner i ravinen, lovade att jag skulle klättra upp och följa med honom till grillplatsen längre bort i skogen. Hela familjen skulle ju samlas.

Försiktigt började jag min vandring uppåt. Med mig hade jag kärleken. Och den gamla koftan.