Story #299

Forskningsexpeditionen på Botbygårdsvägen ett kämpade sin väg mot Sibirien. Stundvis sjönk de tappra medlemmarna ända upp till midjan i de mjuka kullarna av snö som vinden hade format på det öppna fältet. Himlen var full med snabbt virvlande snöflingor som gjorde sitt bästa för att täcka spåren expeditionen lämnade efter sig. Plötsligt hördes det ett kvävt rop på hjälp. Den största forskaren, Anni, vände sig bakåt och såg på den mellanstora forskaren, Minni. Tillsammans letade de febrilt med blicken efter den tredje, och minsta, medlemmen i expeditionen:

– Teija, vart tog du vägen?!

Trevande följde Anni och Minni sina spår tillbaka. Där borta i snöhögen syntes det en stickad mössa med ett par ilskna ögon under.

– Och hur är det tänkt att man ska vandra till Sibirien, när det är snö ända upp till halsen! Teija var inte glad.

Anni och Minni tog tag i var sin arm på Teija och drog fram sin medforskare. Det utbröt en diskussion om huruvida en seriös sibirienforskare kan vara så kort att hon försvinner i snön. Till sist bestämde Anni sig:

– Vi tar en bättre väg till Sibirien. Om vi vandrar på botten av Det Farliga Diket, går det säkert lättare att komma fram. Anni flinade förtjust när hon kom på:

– Det allra lättaste sättet att komma ner på botten är att rulla ner!

Som en man kastade sig hela expeditionen ner i snön och satte igång att rulla. Snart hamnade de i en sprattlande, skrattande hög längst ner på botten av det stora diket, alldeles framför en mystisk öppning.

– Haa, en hemlig grotta! Anni var entusiastisk.

– Mamma har sagt att det heter dagvattenrör, meddelade Minni:

– När det regnar jättemycket, rinner all vatten från vägen ner i diket, och sedan via röret till havet.

– Men nu regnar det inte, det snöar, hela luften är full med snö! Dessutom är det morgon, då kan det inte komma något dagvatten, sa Anni och kikade nyfiket in i röret:

– Åå, det är ju en tunnel som går under vägen och ända bort till havet! Vi kan fortsätta vår vandring på havsisen. Kom så kryper vi in! Anni såg med lysande ögon på sina medforskare:

– Teija, du kan få krypa in först, så ser vi om du är på väg att försvinna, erbjöd Anni ädelmodigt.

Det var lätt att krypa på den snöfria isen i tunneln. I början var det lite otäckt med mörker, men ögonen vande sig. Dessutom var tunneln rak, man kunde inte krypa vilse på vägen. Forskarna kröp i evigheter, tills det tog stopp:

– Det är bara snö och is här, det går inte komma fram, meddelade Teija besviket. Det var bara att vända tillbaka.

– Hör ni, vad är det som låter, undrade Minni, stannade och lyssnade.

Ett dovt muller hördes ovanför expeditionen. Mullret blev kraftigare och kraftigare för att sedan avta i styrka.

– Å, nej, ropade Anni:

– Det där var plogbilen som åkte på vägen ovanför oss! Snart vänder den och plogar andra halvan av vägen!

Anni och Minni såg förfärat på varandra i mörkret och ropade i munnen på varandra:

– Och då hamnar all snö i diket!

– Vi måste ta oss ut fort!

Flickorna satte fart på sitt krypande. Anni kom fram till öppningen först, kravlade ut, drog Minni efter sig ut, och hörde hur plogbilen närmade sig. Teija kom fram till öppningen – och vände tvärt tillbaka!

Plogbilens strålkastare lyste genom snöyran och mullret blev högre. Anni och Minni högg tag i var sitt ben på Teija och drog ut den villt sprattlande motsträviga minsta forskaren. Andfådda fortsatte Anni och Minni sitt dragande upp ur diket, och längre bort på det öppna fältet.

Plogbilen dundrade förbi och snömassorna rasade ner i diket. Den hemliga tunneln hade försvunnit under enorma drivor av snö.

– Min mössa, jag tappade min mössa in i tunneln! Teija ylade av förtvivlan och ilska.

Det tog en stund att övertyga Teija om fördelarna av att vara ute ur röret utan mössa, mot att vara inne i röret, med mössa, ända fram till våren. Till sist enades expeditionen om att man inte kan fortsätta ända till Sibirien i snöstormen utan mössa. Därtill var det säkert dags för mellanmål:

– Varm svartvinbärssaft och kanelbullar! Vi går hem!

Prolog:
Februarisolen glittrade som tusen diamanter på den snötäckta havsisen. Teija gjorde sitt bästa för att hålla farten upp och lät skidorna följa spåret som papporna på Botbygårdsvägen ett hade gjort på havsviken. Hack i häl följde Anni och Minni efter. Teija tvärstannade utan förvarning. Seriekrocken blev katastrofal:

– Varför stannade du mitt i farten! fräste Anni, spottade ut en munfull med snö, och försökte ta reda på vilka av de hoptrasslade benen, skidorna och stavarna var hennes. Teija försvarade sig:

– Jag såg en räv!

– Höh, en räv är väl inget speciellt, det springer ju rävar över isen hela tiden, muttrade Minni och skakade bort snö från sin halsduk som hon hittade under Annis ena skida.

– Ja men den här räven hade min mössa i munnen!

Teija hade fått ordning på sina armar och ben och satte fart efter räven. Anni och Minni följde efter i sin bästa fart. Solen sken, skidorna swishade och flickorna kom fram till skogsbrynet på andra sidan av havsviken. Räven hade försvunnit in i skogen. Anni lyfte ryggsäcken från sina axlar, plockade fram en termosflaska med varm choklad och en påse med apelsinklyftor.

– Kom Teija, vi sitter på den här fina stenen och äter picknick istället. Rävens ungar blir säkert jätteglada när de får sova på din varma mjuka mössa i kväll.

– Saila, Kil