Story #282

Ett sällskap av fina fruar var på väg till kaffekalaset på Botbygårdsvägen ett. Fru Rosenmun dukade det lilla röda bordet i Barnkammaren med dockservisen. På serveringsfatet placerade hon bakelser, som hade samma storlek och, faktiskt, samma utseende och smak som russin. Till sin stora förskräckelse märkte hon plötsligt att hon hade glömt skorna!

– Vet ni vad, vi har glömt klackskorna!

Fru Rosenmun slängde sig på magen på golvet och ålade med bestämda tag in under sängen. Därifrån började det snart flyga ut små, fyrkantiga träklossar.

– Här. Fru Rosenmun log förnöjd mot sina medfruar. Vi sätter de här klossarna in i strumpbyxorna, precis under hälen, så har vi förtjusande klackskor, precis som alla fina fruar har.

Fruarna Glansklänning samt Plymhatt klapprade förnämt runt i Barnkammaren i sina nya klackskor. Fru Rosenmun anslöt sig till den glatt slamrande processionen, vickade sina höfter och utropade:

– Aah! Sannerligen! Förtjusande!

– Vad är det som är förtjusande, undrade fru  Glansklänning.

– Jag vet inte, men det är så här fina fruar pratar.

– Men jag vill i alla fall dricka kaffe nu, konstaterade fru Plymhatt och satte sig bestämt på en liten pall vid kaffebordet, och fick snabbt med sig de andra fruarna .

Fru Rosenmun hällde i de små kopparna vackert rosa kaffe, som doftade konstigt nog hallon, och med lillfingrarna förnämt utsträckta smakade fruarna på bakelserna.

– Hör ni flickor, spring ut och lek, solen skiner så fint.

Mamma kikade in i barnkammaren, log mot sina döttrar och gick sedan tillbaka till köket och symaskinen. Tre nya spetsklänningar till midsommarens festligheter var under arbete.

Undrar om en av ärmarna blev fastsydd upp och ner, funderade Mamma, medan fina fruar klapprade med sina klackskor mot hallen.

– Ta på er jackor, det blåser rejält, hojtade Mamma över det jämna surret från symaskinen.

– Aa, det blåser, fru Rosenmun blev glad.

– Då tar vi med oss plastpåsar och lite snöre.

Fina fruar slamrade ner för de tre våningar av stentrappor. De hann knappt glänta på ytterdörren, när den av vindens kraft öppnade sig på vid gavel med en dov duns. Sandrester från gångna vinterns halka virvlade runt vilt på gårdens asfalt. En skata försökte att flyga från fina fruars hustak till taket på ett likadant hus på andra sidan av gården. Vinden pressade skatan ur kurs och med ett illsket krax var den tvungen att nödlanda på gården. Fru Plymhatts hatt flög högt upp i luften och landade sedan mitt i en vattenpöl. Fina fruar band sina plastkassar hårt fast i sina snören. Alla vet ju, att fina fruar rastar sina tama drakar när det är blåsigt. Drakar älskar att flyga i motvind, och snurrade glatt runt i sina koppel när fruarna klapprande anlände till vattenpölen.

– Ska vi rädda den, eller ska vi ha den som vår tama anka?

Fruarnas funderingar blev avbrutna när fru Glansklänningens drake slet sig loss. Den flög med rasande fart mot Botbygårdsvägen, en bilväg! Fruarna ilade efter och med det samma närmade sig en stor sopbil dem! Förskräckta stannade fina fruarna, och med en djup suck brummade den tunga sopbilen förbi dem. Fru Glansklänningens underläpp började darra. Ingenstans kunde de se draken:

– Tänk om den där sopbilen trodde att draken var sopor och tog den med sig!

Fru Rosenmuns drake drog vilt i sitt snöre och drog henne med sig över vägen, mot en björk som växte vid vägkanten. De nyutslagna björklöven frasade roligt i vinden:

– Hej, här har du ju din drake, den har fastnat i det här trädet!

Nu följde en intensiv diskussion om hur drakräddningsoperationen bäst skulle tas om hand. Till sist ställde fru Rosenmun sig stadigt vid björkens stam. Fru Plymhatt lyfte stånkande och pustande fru Glansklänning upp på fru Rosenmuns axlar och därifrån kunde denne nå den nedersta grenen på trädet.

– Jag fick den, hojtade fru Glansklänning förtjust, när hon hade klättrat ända upp till draken.

I det samma bestämde sig fru Plymhatts anka att lämna vattenpölen, och flög med ett blött plask rakt på fru Glansklänningens ansikte. Med ett förvånat rop ramlade denne ner i famnen på fru Plymhatt, som i sin tur rasade ner på fru Rosenmun. Fruarna föll ner på gräsmattan, sprattlade en stund med glada fniss, ställde sig upp och konstaterade med en lättnad: alla hade hållit hårt fast i sina drakars koppel och även hattankan hade hittat tillbaka till huvudet på sin ägarinna. Glatt klapprande kunde fruarna fortsätta sin promenad medan drakarna följde snällt efter dem muntert dansande i vinden.

– Men kära hjärtanens, utbrast Mamma, när hon sorterade tvättkorgens innehåll på kvällen.

Av någon konstig anledning hade varje dotters strumpbyxor hål i båda hälen.

– Saila, Kil