Story #251

Den starka vårsolen kittlade i näsan på tre upptäcktsresande. Det torra gräset vid dikeskanten dammade upp den gångna vinterns dam i ett moln som glittrade i solen, och kittlade, även det, näsorna. Till sist nös upptäcktsresanden, alla tre samtidigt. Det Farliga Diket skilde husen på Botbygårdsvägen ett från fälten där mammorna, och även papporna lite grann, snart skulle börja vända på jorden och så de första fröerna för våren. Upptäcktsresanden, som vandrade längs med dikeskanten, var på väg till Afrika.

– Jag tycker att Afrika finns i Apträdsdjungeln. Aporna bor i Afrika, förkunnade minsta upptäcktsresanden.

– Men Afrika finns inte så nära. Kolla på jordgloben i barnkammaren, får du se, mellersta upptäcktsresanden argumenterade emot.

Samtidigt var det någonting klargult och lätt som fladdrade förbi resanden. Stora upptäcktsresanden ropade ut förtjust:

– Kolla, en citronfjäril! Vi följer efter den. Citronfjärilar bor i citronträd, och citronträd växer i Afrika.
Vårsnurrig i huvudet fladdrade citronfjärilen hit och dit ovanför det torra gräset längs med Det Farliga Diket. Med den milda vårvinden under sina vingar hamnade den till skogskanten, och flög rastlöst mellan stammarna längre och längre in i skogen, som var full med klibbiga klargröna blad, och fräscha dofter.

Efter sig hade den upptäcktsresanden, lika rastlöst fladdrande de med.

Bofinkarna hejade på dem med sin sång, medan upptäcktsresanden kanade sina byxbak fuktiga på mossiga klippor, hoppade med kippande stövlar från sten till sten, och klättrade tappert över fallna granstammar. Citronfjärilen försvann.

– Lätt för den, bara att flyga, och strunta i hur svårt det är här på backen, fnös stora upptäcktsresanden harmset, samtidigt som hon halade upp minsta upptäcktsresanden på tallen, som hade fallit tillsammans med alla granar under den stora vårstormen. Upptäcktsresanden balanserade längs med hela tallstammen, fram och tillbaka, klättrade på den uppåt pekande roten, och upptäckte något som glimmade under den.

Guld! Under den fallna tallens rötter gömde sig stora klumpar av kattguld.

Upptäcktsresanden grävde, släpade och stånkade. Guldet tvättades noggrant i den närliggande bäcken och ställdes på tork i en solfläck på den fallna tallen. Minsta upptäcktsresanden föll i drömmar:

– Man kan säkert köpa hundra kilo godis med en så här stor hög av guld. Jag vill i alla fall ha lakrits, fruktnallar och påskägg av choklad, sådana med en ring inuti.

– Men, tokunge. Det går inte att köpa påskägg, inte ens med guld. Dem får man, konstaterade mellersta upptäcktsresanden och började fundera, huruvida det var påskharen, eller häxan, som delade ut äggen. Stora upptäcktsresanden var säker på att hon hade sett Häxan i Mjölkboden.

– Hon var alldeles krokig, och hade ett blommigt huckle och ett randigt förkläde på sig, och hon tittade på chokladäggen vid godishyllan. Hennes katt väntade utanför, men kvasten hade hon lämnat hemma.

– Åå, vad jag är hungrig, började mellersta upptäcktsresanden precis, när lilla upptäcktsresanden skulle kräva svar på frågan: OM det nu finns chokladägg i Mjölkboden, VARFÖR skulle man då inte kunna köpa dem med guld? Nu ändrade hon sig:

– Jag med, jag är hungrigast i världen, vi går hem och äter.

Tanken på alla läckerheter hade fått dem hungriga. Upptäcktsresanden samlade noggrant ihop all sitt guld och vände sig mot … vart? Det syntes björkstammar, det syntes granstammar och det syntes tallstammar. Det syntes stubbar, stenar, och en bäck. Men åt vilket håll var hemmet? Underläppen på lilla upptäcktsresanden började darra.

– Jag kommer att svälta ihjäl!

– Ingen fara, tröstade stora upptäcktsresanden:

– Man ska krama ett träd och äta vitmossa, om man är vilse i skogen.

Stora upptäcktsresande grabbade tag i en handfull mossa i munnen och satte igång att tugga energiskt för att övertyga sina medresande. Dessa kramade en var sin tall och följde proceduren misstänksamt:

– Vi väntar lite och ser hur det blir med henne, innan vi provar själva.

– Jag tycker att hon har tuggat på i evigheter, vitmossan ska väl sväljas också, om den ska göra någon nytta?

– Du kanske ska ta lite vatten från bäcken, så blir det lättare att svälja, instruerade lilla upptäcktsresanden.

Stora upptäcktsresanden knäböjde intill bäcken, grimaserade, hostade och harklade. Vältuggat vitmossa flöt iväg med bäckens virvlar i rask takt neråt, mot havet. Knallröd i ansiktet hostade stora upptäcktsresanden en stund till, reste sig sedan upp och sade lugnt:

– Vi går hellre hem. Vi följer bäcken. Den slutar i havet, och vid havet ligger Botbygårdsvägen ett.
Med plaskande stövlar vandrade de rika upptäcktsresandena hem. Där väntade några chokladägg på dem. Var det påskharen, eller häxan, som hade lämnat dem?

– Saila, Kil