Story #284

Den varma marken ångade efter den snabba sommarskuren, som hade fuktat lite på ytan av de torra markerna på Botbygårdsvägen ett. Syrsorna startade sitt surrande på nytt och vingarna på allehanda flygfä glittrade i solen, när de flyttade sig flitigt från blomma till blomma på mammornas odlingar. Lanthandeln vid skogskanten skulle öppnas snart. Lanthandlaren hade fått hjälp från sina kunder i byggandet. En stor planka ställdes mellan två stenar. Stora kunden hittade runda, fina stenar från stranden, prima potatis! Lilla kunden samlade maskrosblommor i en liten kartong:

– Det här kan vara smör, och så tar vi maskrosbladen som fiskar.

– Ja, och kött måste vi också ha, konstaterade lanthandlaren och tog fram en dyrbarhet; en alldeles riktig fruktkniv. Den hade lanthandlaren och hennes kunder fått, efter en viss tvekan, från sin mamma.

Med kniven i högsta hugg skuttade lanthandlaren fram till närmaste gamla stubbe och började tälja loss bitar av det ruttna trädet.

– Vi har ju vår ko här, jag tar lite kött… och mjölk.

Till sin glädje upptäckte lanthandlaren, att stubben var ihålig och innehöll lite mörkbrunt vatten.
Fast mjölk är ju vitt:

– Hej, den här kossan mjölkar kakao, vad mumsigt!

Under tiden hade lilla kunden upptäckt ett träd fullt med pepparkakor. Några av aspens löv var dekorerade med vita kringelikrokar, som såg ut som kristyr, andra var översållade av små röda bollar, som godis. Lilla kunden pratade fort, för nu var det bråttom:

– Jag måste gå på toa, men ni får plocka pepparkakorna från mitt träd under tiden, om ni vill, meddelade lilla kunden nådigt innan hon skyndsamt sprang hem.

Lanthandlaren och stora kunden var i full färd med att trampa på några röksvampar, som puffade ur sig fantastiskt stora rökmoln. Nu vände de sig mot pepparkaksträdet och fyllde sina famnar med rastlöst darrande, vackert dekorerade löv.

– Men pepparkakor har ju inga skaft, dem får vi knipsa bort, bestämde lanthandlaren, och tillsammans ordnade flickorna pepparkakorna fint på ett stort hästhovslöv.

– Kolla här vad jag har fått! Lilla kunden hade blivit klar med sitt brådskande besök och höll triumferande fram en röd plåtburk med texten JUBILEUMS MOCKA.

– Alldeles riktigt kaffe! Det kan vi sälja i lanthandeln, men då ska jag vara lanthandlaren!

– Okej, men då vill jag vara en prinsessa, som kommer och handlar tårta till sin födelsedag.

Den nya lanthandlaren ställde sig bakom disken och förkunnade bestämt, att hon tar emot endast svarta stenar som betalning.  Att det finns svarta pengar, det hade hon hört på radio. Det utbröt en diskussion om färgen på pengar, ingen av flickorna hade sett svarta pengar. Det var också oklart om prinsessor verkligen gick och handlade sina födelsedagstårtor själva. Ett gräl var nära, när en vänlig röst avbröt flickorna:

– Vilken fin affär ni har, får man köpa något?

En rund, rödkindad gumma stödde sig mot sin käpp och log mot flickorna. Ögonen glittrade bakom glasögonen, när hon lät blicken svepa över varorna i lanthandeln. Från sin förklädesficka rotade gumman fram några mynt:

– Ni säljer händelsevis inte några blommor i den här affären?

Händelsevis hade flickorna plockat en var sin bukett ängsblommor, som de hade placerat vackert i gamla syltburkar på rad på lanthandelns hylla. Gumman fick sina blommor, och flickorna neg djupt som tack, när de tog emot, var och en, en femöring som betalning för blommorna. Gumman hasade försiktigt vidare i sina rödrutiga tofflor, som var dekorerade med röda fluffbollar ovan på foten.

– Här ser ni, att pengar inte är svarta, utbrast stora kunden.

– Såg ni vilka fina tofflor, jag tror att hon var en gammal prinsessa, suckade prinsessan:

– Och hon handlade sina blommor själv, så det så! Prinsessor kan handla själv.

Prinsessan fortsatte att följa den gamla prinsessan med blicken. Sakta närmade denne dörren till ålderdomshemmet.

– Jag hörde på radion, att man måste ställa sig i kö till ålderdomshemmet i tid, för annars dör man, och då är det för sent. Jag hoppas att den gamla prinsessan kommer in, det syns ingen kö nu i alla fall, funderade prinsessan.

Den gamla prinsessan hade kommit fram till dörren. Flickorna höll andan, skulle hon komma in? I det samma råkade flickornas pappa komma gående på Botbygårdsvägen. Han skyndade sig fram till gamla prinsessan, lyfte artigt på hatten och öppnade dörren åt henne. En lättnadens suck undslapp flickorna. Pappa hade räddat den gamla prinsessan, hon skulle inte ställa sig i kö för sent, och dö nu!

– Men, funderade nya lanthandlaren och lutade sig tankfullt mot sin affärsdisk:

– Om de gamla måste  stå i kö, måste de stå där på natten också? Och, och vad händer, om de blir kissnödiga?

Saila, Kil